Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
karl-erik forsslund.
djuprödt och tjockt. En märkelig klenod!
Sannt är det — ingen jordisk kvinna kan
dess trollkraft motstå — heller ingen man.
Men farlig är den — intet skapadt ting
så många offer kräft som denna ring —
Rätt så, min dotter — vänd dig bort och blunda,
du lindar eljest dina armar runda
ikring hans tomma, platta bröst, du sluter
hans gringap till med dina röda läppar,
och ali din själ du i hans ögon gjuter —
i dessa tvenne klockor utan kläppar,
två maskhål i ett nötskal utan kärna,
två tuber mot en redan slocknad stjärna! —
Du kan ej annat, ringen så dig tvingar.
Så blunda — eller fly med snabba vingar!
ELSA (bortvänd).
Förfärligt!
KVINTUS.
Se, jag är ju hos dig, kära!
Den trollring finns ej, som kan skilja oss.
ANDREAS.
Det stora mörkret, det stora mörkret . . .
UVA (närmar sig vålnaden).
Se hur han vinkar! Jag förstår, jag kommer.
(Tar ringen af hans finge?’.)
Så är den slocknad nu, din skönhets prakt,
din heta tjusarblick, din trollrings makt.
(Vålnaden börjar under det följande långsamt
sjunka i jorden )
Så sjunk i mörkret ner med ali din glöd,
i famnen på din sista älskarinna,
den trånande, den heta drottning Död.
Hon själf, ehuru ej en jordisk kvinna,
af ringen tjusades; men stolt och snål
den bruden sir — rivaler ej hon tål,
och därför har hon klädt din skönhet af
och gjort dig till den fula, nakna slaf,
du är. Sjunk, sjunk i jordens kalla sköt
att sona där, hvad ofvan jord du bröt.
Din kärlek var en upp- och nervänd flamma,
en fackla, slängd på lek i grändens dy,
ej höjd i sång mot nattens dunkla sky.
Giftbianderska åt lifvet, ej dess amma.
Ditt famntags enda mål var köttets njutning,
sekundens lust, ditt eget själfbehag —
ej tvänne väsens hela sammangjutning
af tankar, kött och blod, ej tvänne jag,
hopsmultna till ett enda nyfödt lif.
Hos skökor Mg du — aldrig hos ett vif.
Men nu — därnere väntar dig en maka.
Så skynda dig till hennes bädd tillbaka —
hon skall bli hafvande af dig, skall föda
dig många barn — små plantor, hvita, röda,
små frön och larver, allehanda kryp,
som skola gnaga dina ben och sluka
din märg. Så’sjunk i denna makas mjuka,
yppiga famn. Försvinn i mörkrets djup!
ANDREAS
(störtar fram, faller på knä framför vålnaden).
I mörkret — i det stora mörkret.
O tag mig med, o herre, tag mig med —
0 låt mig följa er dit ned,
dit bakom slöjan —
(Båda sjunka i jorden. Det ljusnar
småningom.)
KVINTUS.
Se — båda borta!
ELSA.
A, jag andas åter!
UVA.
Ja — borta för att aldrig återvända.
Tag du hans ring, min son; de tyckas längta
att samla sig hos dig, klenoderna.
KVINTUS.
Jag anar denna deras längtans mening.
Den kraft, som ligger gömd i deras inre,
vill ut ur fängelset, vill lösas ur
förtrollningen och sväfva fri i ljuset —
må så den kunna sona allt det onda,
den alstrat i sin tunga, mörka träldom.
Jag vill befria den, dess bojor lossa
och fängselmurarna för alltid krossa.
TREMENS (för sig).
Hvad menar han — hvad vill den bofven göra?
Här får man rädda hvad som räddas kan.
Bärplockare, mig ska du inte plocka! (Stjäl under
det f öljande pungen ur Kvintus ficka och smyger
sig ut.)
KVINTUS.
Jag offrar ringen först åt eldens gud,
den renande, den allt förvandlande.
Smält ned till saft i mullen och rinn in
1 jordens ådror — o, gör jorden skön
och älskad varmt af alla sina barn,
du bundna kärlekskraft, nu löst och frigjord!
(Han släpper ringen i elden, hvilken flammar
upp med en stor blodröd låga.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
