Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fem klenoderna eller näfverskäppan.
367
Jag offrar boken sen — dess gula blad
må nu förbrända flyga kring i vinden.
Dess lögner och dess misstag må som aska
med mullen blanda sig och göda den,
men alla sanningar och visdomsord,
som ristats in på dessa tunna blad,
må flamma upp, må sprida sig i mörkret
som klara gnistor oeh som stjärnor eviga!
(.Släpper boken i elden; först vältrar ett tjockt
svart rökmoln fram, sedan en klar guldgul låga, som
stänker ett rikt gnistregn åt alla håll. Kvintus
letar under det f öljande i fickorna.)
Nu pungen. Se, dess gullmvnt skola falla
som frön i jorden, skola gro och växa
till tunga ax och stora röda frukter,
till gyllne skördar, färdiga att bärgas
af alla lika utan köp och gengäld —
då skall på jorden ingen fattig finnas
och ingen rik, men alla skola skörda
sin jämna del i nöjd och gladlynt frid. —
Besynnerligt — jag kan ej hitta den —
jag har ej börsen mer — och hvar är Tremens?
UVA.
Han tog sin skatt igen och smet sin väg.
Jag såg det, men jag lät den dåren hållas.
Den som ej vill bli fri, sig själf må skylla.
KVINTUS.
Min arme bror! Jag ville rädda dig,
jag sölade, jag kom för sent, förlåt mig! —
Så skall som hittills svulten fattigdom
slåss hätskt med ängslig, blekfet rikedom
om hvarje tum af denna sköna jord,
och länge, länge än skall friden dröja,
den muntra, friska friden. Men den kommer,
så sannt som solen skingrar alla moln
och vintern följs af vår, en gång den kommer!
ELSA.
Visst kommer den, det är ej möjligt annat.
Det är så klart och visst som lifvet själft.
UVA.
Jaja, visst kominer den. Men ej så länge
den falske tiggarn stryker kring på jorden
och har sin fulla trollpung gömd i barmen.
PRIMUS.
Broder — gif också mig min skatt tillbaka.
Den är min staf, är trälens enda stöd.
KVINTUS.
En annan, bättre staf jag vill dig skänka.
Jag ber dig stanna här hos mig och dela
mitt arbete, min lycka och mitt lif.
Men denna spira skall och måste brinna.
(Bryter sönder den och kastar bitarna på elden,
hvilken därefter slocknar.)
PRIMUS.
Bruten — förbränd. Du tog min hämd, mitt hat,
min enda makt, mitt lif. Förbannelse!
(Dunstar bort, försvinner som en blå rök inåt
skogsdunklet.)
KVINTUS.
Den siste. Gick med en förbannelse.
UVA.
En slik förbannelse förvandlas snart
uti sin motsats — blir välsignelse.
KVINTUS.
Alla ha gått. Nu är jag ensam, ensam.
ELSA.
Nej, icke ensam — aldrig ensam mer!
UVA.
Sörj ej, min son. Du har ju vunnit priset.
En korg du fick af mig en gång, men hon
har säkert inte lust att ge dig någon!
ELSA.
A skäppan, att jag glömde den! Jag tänkte
ju bjuda dem på våra smultron, tänkte
så böta deras sorgliga elände,
de arma syndarna och sjuklingarna!
UVA.
Här hade sannolikt din kur ej lyckats.
Man måste äta dem med blygsel öfver
sin sjukdom och med längtan efter hälsan,
om skäppans makt skall verka — präktig trollmakt,
som hon gemensam har med alla skäppor.
Men dessa ville ej bli kvitt sin sjukdom,
de äro dömda, dem kan intet rädda.
KVINTUS.
Är det nödvändigt då, att tvännes lycka
skall kosta fyra andras undergång ?
Den lyckan blir mig alltför tung att bära.
ELSA.
Vi äro två — vi skola dela bördan.
UVA.
Hur tung den blir, beror på eder själfva.
I han ju redan stänkt dess röda droppar
rundt kring er, och det ämnen 1 väl göra
allt framgent, eller hur?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
