Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
karl-erik forsslund.
KVINTUS.
Hvad hjälper det!
Den sanna, stora hälsan skänkes ej
af dessa röda droppars saft allenast.
Man måste själf ur jorden prässa dem,
själf vandra fri i berg och vilda marker,
själf böja knä i skogens helgedom.
Så ha vi fatt vår friska styrkas lycka.
Den ger man mänskorna ej endast genom
att proppa i dem bär. Man måste också
dem locka ut ur deras kvafva iden
och mullvadshål i skog och mark. Hur många
ha så vi botat ifrån kval och krämpor?
Kanske ett tiotal -— bland milliarder!
Jag har ej botat mina egna bröder.
UVA.
Tja tja, det visste jag, förrn du var född,
alltsamman. Hundra år förrän jag sett dig
jag visste ock, att skäppan väntade
på dig. Och om hon äfven aldrig gjort
en enda lycklig mer än dig och henne —
det räckte till, var lugn, det räckte till.
Du ser för smått, min gosse — du är närsynt.
Vet kanske du, hur många varelser
som skola lacka eder två för lifvet?
Ett rikt och ljust och sundt och kraftigt lif,
som I dem skänkt med ångst och födslovånda!
Jag ser framför er en oändlig kedja
af själar, länk i länk, led efter led —
ett pärlband utaf friska röda bär,
som alla sugit saft från era rötter
och alla rullat ut ur eder skäppa.
Se, alla dessas lycka väger upp
hundra- och tusenfaldt de fyras nöd,
den själfva de ha vållat, inte ni. —
Nej, inga skrupler, inget grubbleri.
Nu ställer jag till bröllop tvärt på skifvan.
Sjung, barn, och plocka smultron under drifvan!
(Går upp mot gården, som nu badar i sol från
klarblå himmel)
ELSA.
Så är det — ja, så måste det ju vara.
A, käraste, låt nu allt grubbel fara!
Se, mor har rätt, jag känner det så klart,
och allt syns mig så ljust, så underbart!
KVINTUS.
Så är det — ja, det måste vara så.
Kom då, min älskade — kom, låt oss två
knäböja i vår varma röda kyrka
och där i tacksam, hänryckt undran dyrka
Det Högsta. Hur det också nämnas må,
en outgrundlig kraft, en allvis gud —
det är en solskenskraft, en sommargud,
som famn i famn af brudgum och af brud
vill dyrkas — af två väsen, starka, unga,
som samman lifvets höga lofsång sjunga!
(De gå tipp mot gården med armarna om lifvet
t>å hvarann.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
