Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - »Murar af guld och portar af brändt glas.» Ur andra delen af »Jerusalem». Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
selma lagerlöf.
hade varit hans nära grannar. Han hade
dock klart för sig, att han nu var
framkommen till Jerusalem, och han tänkte
endast på att hålla sig uppe så länge,
att han skulle få se den heliga
staden.
Från järnvägsstationen, som ligger
ett godt stycke utanför Jerusalem, kunde
Birger ingenting se af staden. Så länge,
som han var kvar där, låg han stilla
med slutha ögon. Men ändtligen hade
alla fått plats i de väntande vagnarna.
De åkte ned i Hinnoms dal, och på
krönet af åsen ofvan dem syntes Jerusalem.
Birger lyfte de tunga ögonlocken och
såg en stad, omgifven af en hög mur,
som var prydd med tinnar och torn.
Bakom muren sköto höga, hvälfda
byggnader upp i luften, och ett par palmer
vajade för bergvinden.
Men det led mot kvällen, och solen
stod helt nära randen af de västra
kullarna. Den var mycket röd och stor,
och den utgöt ett starkt sken öfver
himmelen. Äfven ali jorden glimmade och
sken i rödt och gult. Men Birger tyckte,
att det sken, som föll öfver jorden, ej
kom från solen utan från staden ofvan
honom. Det utgick från dess murar,
som skimrade likt ljust guld och från
dess torn, som voro täckta med skifvor
af brändt glas.
Birger Larsson smålog åt att han såg
två solar, på himmelen en, och på
jorden en, som var Guds stad, Jerusalem.
Ett ögonblick kände sig Birger som
botad af hälsobringande glädje. Men
febern fick genast åter makt med honom,
och på hela färden ut till kolonien, som
låg på stadens andra sida, var han utan
medvetande.
Birger visste heller ingenting om
mottagandet i kolonien. Han kunde lika
litet glädja sig åt det stora huset, som
åt de hvita marmortrapporna eller det
vackra galleriet, som löper rundt om
gården. Birger kunde ej se mrs
Gordons vackra, kloka ansikte, där hon kom
ut på trappan för att välkomna dem,
eller gamla miss Höggs med
uggleögonen eller någon af de andra af hans nya
bröder och systrar. Han visste ej ens
om att han blef införd i ett stort, ljust
rum, som nu skulle utgöra ett hem för
honom och hans familj, och där man
skyndade sig att göra i ordning en bädd
åt honom.
Nästa dag var han lika sjuk, men
återfick stundtals sitt medvetande. Det
blef då hans stora sorg, att han skulle
dö, utan att ha fått komma in i
Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.
»Tänk, att jag är så långt kommen»,
sade han, »och nu måste jag dö, utan
att ha fått se Jerusalems palats och dess
gator af guld, där de heliga vandra i
sida, hvita kläder med palmer i
händerna. »
Han låg och klagade häröfver i två
dagar. Febern tilltog, och äfven i yrseln
ängslades han öfver detta samma, att han
ej skulle få återse den guldglänsande
muren och de skinande tornen, som
vaktade Guds egen stad.
Hans förtviflan och ångest voro så
stora, att Ljung Björn och Tims Halfvor
förbarmade sig öfver honom och beslöto
att ställa honom tillfreds. De trodde,
att han skulle bli bättre, om han finge
sin åtrå stillad. De snickrade ihop en
bår, och en afton, då det hade börjat
komma en smula svalka i luften, buro
de honom in i Jerusalem.
De förde honom raka vägen fram
mot staden, och Birger låg fullt redig
och stirrade pä den steniga marken och
de kala kullarna. Då de voro så långt
komna, att de kunde se Damaskusporten
och stadsmuren, satte de ned båren, för
att den sjuke måtte kunna glädja sig åt
den efterlängtade anblicken.
Birger sade ej ett ord, han skuggade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
