Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
fredrik böök.
så kan man uppnå detta mål utan de
öf-verdrifter och orättvisor, hvaraf hans bok
vimlar. Sprengel ser på allting med
Sotalisternas ögon, han har deras tro och deras
tvifvel och märker icke, att förhållandena
sedan dess kommit i ett annat läge. Han
tycks ännu mena, att samtliga
världsgåtorna fått sin lösning i en del volymer
med Spencers, Taines och Brandes’ namn
på ryggen; han talar med en sällsynt väl
bevarad spekulativ oskuld om »materien
som det enda varande», hvarmed han
förmodligen tror sig ha sagt något i Spencers
anda. Kant förklaras välvilligt för »den
store, men för allt för länge sedan begrafne
Königsbergaren», utan att Sprengel anar, i
huru hög grad den moderna filosofien
varit nödgad ta upp tankearbetet i omedelbar
anslutning till Kant. Samma nymornade
säkerhet tar sig uttryck i den
topphuggning, som Boström utsättes för och som
verkar så mycket naivare, när man jämför
den med den respekt, hvarmed tyska
populärfilosofer af Büchners kaliber behandlas.
Liksom Sprengel i dessa afseenden
visar sig vara en doktrinär materialist af det
slag, som nu borde vara en anakronism,
framstår han i fråga om estetiska åsikter
som en efterboren naturalist. Han har
mod att efter 90-talets fantasikonst
förklara, att »det vackraste slag af litteratur
som numera låter sig tänka» och det slag
vi mest ha behof af är den »alla åthäfvor
och alla bråkigheter försmående enkla
verklighetsdikten». Hvad han menar med
åthäfvor och bråkigheter förstår man, när han
förklarar Selma Lagerlöf ofta vara »ledsam
och ointressant». I sin polemik mot
90-talet, där han talar om »det söta i. tonen»,
»det tillgjordt ’poetiska’ i stilen» erinras
han ytterst obehagligt om naturalismens
anti-romantiska vinkelpredikningar, och när
han betonar det specielt »manliga och
vederhäftiga» i realistisk verklighetsskildring
och låter sig hänföra af den förintande
samhällskritikens litteraturalster, spelar han
likaledes melodier, som för länge sedan
blifvit banala och som inga variationer
förmå att göra nya, eftersom — något som
en radikal skriftställare borde veta —
utvecklingen ej sker i kräftans tecken.
Emellertid har Sprengel med rätta
framhållit, att den ungdomliga kampstämning,
den starka tro på de nyupptäckta idealen,
som präglade naturalismens årtionde, är
väl värd aktning och ros. Men att det
konstnärliga utbytet af de många litterära
försöken var ganska ringa låter sig likväl
ej förnekas. För Sprengel äro emellertid
nästan alla dessa nu glömda
ungdomsarbeten bragd och dåd, och han öfverskattar
dem på ett sätt, som egentligen gör hvarje
protest öfverflödig. Rent af löjlig blir
stundom den beundran han ägnar t. ex.
några medelmåttiga verser af Bååth eller
ett par rader ur något af Nordensvans
tidigaste arbeten. Kände man behof af att
motsäga alla de kritiska orimligheter, som
möta en, så skulle man bl. a. erinra om
den våldsamma förstoring, hvari fru
Leff-lers bild tecknats. Men, som sagdt, man
märker, hur dessa fel ytterst bero på en
förtjänst, nämligen på den kärlek och
nitälskan, hvarmed författaren gått till sin
uppgift, och man förlåter dem därför gärna.
I alla fall finnes det i denna bok
andra omdömen, som äro mindre oskadliga
än hans öfvertro i fråga om de beståndande
resultaten af realismens uppriktiga
sträfvanden. Det är det sätt, hvarpå 90-talets
ställning till 80-talet behandlas. Här ses
utvecklingen ur den mest ensidiga
partisynpunkt, och det tör därför vara på sin
plats att med några ord beröra frågan.
För Sprengel är 80-talet, hvilket han
kallar renässansen, den mest glänsande
epoken i vår litteraturhistoria. På ett eller
annat ställe förklarar han visserligen, att
det rent konstnärligt var fattigare än det
efterföljande årtiondet, men detta
medgifvande verkar nästan aftvunget vid sidan
af flera andra yttranden, särskildt de
ställen, där han väger de båda årtiondenas
författare och böcker mot hvarandra. För
att vid denna vägning få till stånd en
ungefärlig jämvikt måste han naturligtvis både
öfverskatta på ena sidan och underskatta
på den andra. Äfven så egendomliga
metoder tillgripas som att vid gifvet tillfälle
förklara Oscar Levertin, icke realisten, utan
den Levertin vi känna från hans tre
diktsamlingar, som en »målsman för det stora
och väsentliga i 80-talets rörelser».
Huruvida det omdömet i något afseende är
riktigt har jag mig icke bekant, men att det
i konstnärligt afseende är ett nonsens är ju
själfklart.
80-talet är alltså renässansens stora och
stolta tid, och den af Heidenstam och
Levertin inledda oppositionen bemödar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
