Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk litteraturkritik.
6 i 3
Sprengel att helt och hållet bortanalysera.
»Renässans» och »Pepitas bröllop»
innehöllo föga nytt, förklaras det, framträdde
med allt för stora pretentioner; de voro i
själfva verket endast små personliga
uppgörelser, hvilkas obetydlighet påvisades af
Tor Hedberg i hans »Glädje»! Till
yttermera visso citeras med oinskränkt
instämmande ett omdöme af Nordensvan från
1889, där oppositionen mot naturalismen
försäkras vara en obehöflig agitation och
den fasta tillförsikten uttalas, att det hela
ej komme att ha något afgörande
inflytande på vår litteraturs hållning.
Var det bevis på särdeles dålig
siar-gåfva att år 1889 spå detta, så är det
bevis på ohistoriskt uppfattningssätt och
en till ytterlighet tendentiös ensidighet att
år 1902 trycka om det under bifall.
Gentemot det faktiska förloppet, som jäfvat
denna Nordensvans tillförsikt, gäller intet vad
till högre rätt.
Sanna förhållandet är ju, att 80-talet
— trots Sprengels protester därvidlag —
var i hög grad påverkadt af utländska
mönster. Sverige var ett i litterärt
afse-seende eröfradt land. Strindberg, som år
1885 förklarade, att »Sveriges litteratur
från 1865 till nu heter Ibsen, Björnson
och Lie», uttalade därmed den sanningen,
att 80-talet till hälften inte var svenskt.
Den stora strömning, som utgick från
Frankrike, skapade, om man undantar
några band af Strindberg, här i landet inga
betydande konstverk. Det slagets
kulturströmningar ha sin stora betydelse, men
de stora mästerverken växa icke på deras
grund, utan på den nationela. Det var
en tendentiös, fantasilös, skolmässig och
osvensk färg öfver 80-talets litteratur. Detta
hindrar icke att den var en nödvändig och
gagnande öfvergångsperiod, som bidrog
att stärka den konstnärliga tekniken och
tillförde dikten nytt blod; och det är
oomtvistligt, att hjälpen från utlandet var
nödvändig för att rädda ur den inhemska
de-kadensen. Med Heidenstams och Levertins
gemensamma uppträdande inleddes
reaktionen och oppositionen mot det reflekterande,
okonstnärliga och tendentiösa. Intet af det
tekniskt värdefulla, som vunnits, uppgafs,
men fantasiens, det religiöst-visionära
ska-pandets rätt, som af naturalismen icke
erkänts, häfdades med styrka. Den nationela
konsten, 90-talets inbillningsnaturalism, spi-
rade snabbt upp. Frödings, Hallströms och
Selma Lagerlöfs namn, lika väl som
Heidenstams och Levertins, väga hvar för sig
mera än alla 80-talets, fortfarande med
undantag för Strindberg. »Renässans»
innehöll icke något absolut nytt, lika litet
som naturalismens bekännelseskrifter gjorde
det, ty konsten har alltid rört sig mellan
verklighet och inbillning, men den ägde
icke desto mindre en ofantlig betydelse i
sin egenskap af en trontagares manifest,
genom att förespå den genomgripande
utvecklingen mot det nationela och
proklamera den naturalistiska skolans, ja alla
skolors, död. 90-talet har också icke
varit en skola, har icke haft program och
tendenser och sammanhållning. Så mycket
rikare har det varit på konstnärliga
personligheter.
Allt detta har Sprengel icke kunnat
inse eller velat erkänna. Kärleken till en
försvunnen tid har gjort honom blind,
fast han eljest ej saknar skarpsynthet. Han
känner sig mest hemma och på egen
grund, när han tecknar de första åren af
80-talet; han finner där besläktade
stämningar och intressen. Den personliga
förälskelse, hvarmed han tecknar
vårbrytningens tid, ger stundom lyrisk flykt åt hans
skildringar, om den också till gengäld
ibland, såsom på sid. 70, lockar honom
in på pekoralets område. Med sin bok
har han försökt en omvärdering af
värdena, han har velat reducera
utvecklingsresultatet och återföra det till
utgångspunkterna: 90-talet var ett litet misstag
eller åtminstone bara en episod. Men
äfven om en dödlig känner sig mera passa
för en gången tid, så är det nu en gång
så ställdt, att historien icke för den skull
upprepar sig själf och gör det skedda
ogjordt. Sprengels resoluta försök att med
ett kritiskt maktspråk väcka det döda till
lif måste bli resultatlöst. leke
litteraturdomaren, éndast den skapande konstnären
har i sin makt det lifvets ord, som skulle
kunna förmå den franske höfvitsmannen
Zolas svenska dotter att resa sig från båren
i föryngrad gestalt.
Sprengels bok har emellertid både stora
förtjänster och ett bestående intresse. Den
visar oss, huru den gångna tiden skulle
vilja se sitt verk uppfattadt. Det är en
bok om 80-talet i 80-talets egen anda,
ensidig och tendentiös, men också energisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
