Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stilen är liffull och medryckande men
ovårdad och saknar tills vidare fasthet,
rytm och begränsning. Inflytandet från
Levertin är mindre lyckligt. Dennes
arabeskartade och hopslingrade, rent
litterära stil slår hos Sprengel öfver i ett
stundom ganska meningslöst hopande af
klingande ord för ordens egen skull. Där är
för litet plastik i bild- och ordval.
Stilblommor af det slaget att »senapskornet har
genomsyrat degen» (sid. 430) äro tyvärr
icke ovanliga.
De enskilda essayerna äro ofta utmärkta.
Uppsatsen om Levertin är ett mästerstycke
af fin analys och inträngande förstående,
säkerligen det bästa som skrifvits i ämnet.
Äfven essayerna om bl. a. Ola Hansson
och Tor Hedberg vittna utomordentligt
godt om författarens kritiska talang.
Strindberg däremot kan väl icke skildras mindre
träffande och med mera naiv
öfverskärning af det objektiva värdet i hans
tankearbete än hos Sprengel. För att söka
Strindbergs storhet på samhällskritikens
område, som de nya och stora idéernas
förkämpe, skall man vara mycket litet
kritiskt anlagd i intellektuelt afseende.
Strindberg är skald, ingenting annat än skald.
Alla hans mer eller mindre rediga
utilistiska eller intelligensaristokratiska
tankeförsök komma i en snar framtid att ha endast
kuriositetsintresse. Originel har han
sällan varit; hans styrka och storhet har
legat i den själsliga intensitet, hvarmed han
anammat tidens idéer. Sprengels något
omogna böjelse att a priori uppfatta allt
slags radikal opposition, den må gå i
hvilken riktning som helst, såsom utslag af en
snillrik och oangriplig tankeverksamhet har
förorsakat den omtalade missuppfattningen.
Allt i allt har Sprengel gjort en
löftesrik debut som kritiker. Hvad han i
främsta rummet behöfver, utom större stilistisk
säkerhet, är mera fördomsfrihet vid
bedömandet af vår svenska litteraturs läge.
80-talets radikala dogmatik i litterärt
såväl som andra afseenden har ingen framtid
för sig, och i den delen bör Sprengel, äfven
om han ärft naturalismens tillförsikt och
oförskräckthet, göra sig urarfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
