Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anden har, att äga eller finna nyckeln,
som tränger in i saken, så att dess
innandömen upplåta sig. Den blir något annat
och framför allt något klarare, något till
hela sitt sammanhang genomskinligare, än
när hvardagsmänniskan, den enkelt
förståndige, lägger sin måttstock och passare på
lif och kultur. Och det är så Herzen
öfverraskar oss.
Tillika är han så intressant därigenom, att
han är kåsörartadt snille på äkta ryskt sätt.
Han är med andra ord ett snille, som går
på allfarsvägen midt ibland
medmänniskorna och låter landsvägsdammet af de många
hvirfla omkring sig. Och midt ibland
dessa banala typer hittar han den
underbara, i landsvägens damm tappade skatten,
det uttryck, som exempelvis belyser en själ,
äfven i ett groft ansikte, eller den
handling, som tolkar en hel vilja i ett enda
karaktärsdrag.
Ett exempel må här anföras, där jag
dock fäster mig mer vid Herzens förmåga
att välja anekdoten än att finna den själf.
I förevarande fall beror detta på, att
exemplet har ett historiskt värde för hans
bok som historiskt inlägg i politiken. Eljest
är det icke svårt att plocka handen full
af dylika praktblommor på karaktäristik,
vuxna på hans eget trädgårdsland och sådda
af hans egen hand.
Detta exempel är betecknande för
kejsarabsolutismen. En gardesöfverste har
uppgifvit som död en af sina officerare, som
låg dödssjuk på lasarettet. Kejsaren — Paul
— utströk honom från registret som död,
men mannen tillfrisknade olyckligtvis. Nu
skulle saken enligt västerländska begrepp
lätt låtit ordna sig, men nej — kejsaren
hade strukit ut honom. Han öfvertalades
också af öfversten att, medan saken
ordnades, dra sig tillbaka till sina
landtegendomar och agera död. Men tyvärr
passade släktingarna på att slå under sig
egendomarna, innan den skendöde
uppväckts. Då inlämnade han en böneskrift
till Paul, som egenhändigt antecknade
därpå: Då redan en gång ett allerhögsta
förordnande angående denne officer afgifvits,
så afslås hans begäran.
Och med en halft godmodig humor
tillägger Herzen: »Hvad kan väl också ett
lifvets handgripliga faktum betyda i bredd
med en allerhögsta befallning? — Paul
var autokratins skald och språkkonstnär».
Det sista ordet gömmer naturligtvis en
tagg bakom rosen, men det kan icke nekas,
att i alla fall här finnes en liten ros. Och
blott af detta exempel torde man kunna få
en idé om Herzens öfverlägsna stil — den
egenskapen hos honom att kunna
segergladt le midt i lifvets ohyggligaste
vedervärdigheter.
Trots alla lidanden, trots talet om att
vara bruten, jag höll på att säga, trots den
skenbara nödvändigheten att böra vara det
— ändå någonting af lärksång i tonen, af
en diktare i hela spänstigheten, när han
framställer dessa ohyggligheter, någonting
af en världsmans behagliga älskvärdhet
mot motståndare, när han kan ge dem ett
erkännande. Och det är allt detta som
förlänar hans memoarer en alldeles säregen
prägel af ädelmod, ironi, vemod,
pojkaktighet, ynglingavekhet och poesi och på
samma gång princip- och oppositionsmannens
outsläckliga harm.
Att Herzen, då han som landsflyktig i
London utgaf Kolokol — Klockan —, kunde
entusiasmera Europa och Ryssland med sin
penna, det var då icke underligt. I
Ryssland, där tidningen var strängeligen
förbjuden, lästes den af hela aristokratien.
Kejsaren själf hade anbefallt, att tidningen
skulle finnas bland hans post. Det är ju
en gammal utsliten anekdot, huru en
vacker dag, då några gunstlingar fingo se
några alltför djärfva förnillningar blottade
i Herzens Klockan, de läto trycka ett
understucket nummer, och huru några dagar
efteråt det äkta numret, af Herzen
egenhändigt skickadt, befann sig på kejsarens
nattduksbord, obekant på hvad sätt.
Detta må vara en apokryfisk anekdot
eller icke — säkert är, att Ryssland än i
dag är det stora fesagolandet, där mycket
trolleri är möjligt. Och här är också landet
för de förfärliga, elaka trollkarlarna, som
pina barn, kvinnor och oskyldiga. Det
fordras hela tjusmakten af Herzens stil
— och man kunde tillägga den specifika
ryskheten hos honom — för att han skall
kunna komma oss att glömma rysligheten af
de taflor han upprullar. Men — han lyckas!
Ty tack vare sitt ryska lynne har han ett
barnamod, en from tro och barnaglädje, som
alltid går igen hos ryssen, trots all hans
skepticism.
Och märkvärdigt nog, när Herzen
berättar oss dessa sannsagor ur det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
