- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
564

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Molin, A. L.: Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn. Ur Geijerska papper

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

564

A. L. MOLIN.

godhet, snillrik uppfattning och naturlig
enfald voro de mest oemotståndliga
dragen i hans väsende. Han kunde vara
sann ända till hårdhet, men också god
ända till vekhet. Ännu voro skön konst
och ett outsläckligt kunskapsbegär för
honom allt. Hjärtats ömmare affectioner
inskränkte sig ännu blott till föräldrar
och syskon. Sin äldsta syster Jeanne-
Marie höll han obeskrifligt af. Detta
gjorde henne ännu kärare äfven för mig.
Hon var likasom ett opinionsorgan emel-
lan honom och mig. Hans tycken och
omdömen blefvo mig genom henne med-
delade och bestämde mina åsikter af
lektyr, musik — med ett ord, blefvo en
måttstock för hela min riktning. Jag
längtade ej numera som förut att komma
i beröring med en grannare och gladare
värld. Allt inom mig rörde sig nu om-
kring honom ■— hans böjelser, verksam-
het och talanger.

»Detta intresse lifvade sockså mycket
genom den del min far tog däruti, som
själf var genialisk, talangfull och älskvärd.
Hos honom kom emellertid detta intresse
snart i strid med hvad han egentligen an-
såg för en solid lycka för mig. Jag fick
åter en friare, som kunde försörja mig.
Min fars affärer blefvo allt mer bekym-
mersamma, och han arrenderade ut sin
egendom — det för honom så kära
Odenstad —, där han var född, just till
den som begärde min hand. Han hade
därmed den utsikten att själf fä bo kvar
och slippa att skiljas vid mig, som, sedan
han blef änkling, var hans favorit. Så-
ledes lät han mig tydligen förstå, att
detta var hans önskan. Men — före-
målet var mig för vidrigt, oaktadt
mitt begrepp om ett barns plikter emot
goda föräldrar var stort och vidsträckt.
’Det måste då vara någon annan7, sade
han, ’som du håller af, efter detta är
dig så motbjudande!’ — Jag tillstod
då helt öppet för honom min böjelse för

Erik Gustaf Geijer — som jag trodde,
att han minst kunde ogilla. Han sade
då medlidsamt men leende: Kära barn,
nog är han en ovanlig yngling — men
något giftermål med honom — — det
ser du väl bär till skogs; du vet ju dess-
utom ej, om han tycker om dig; lofva
mig därför, att du söker att kväfva den-
na böjelse, som skulle i framtiden hindra
din lycka.’ — Lycka utan honom, tänkte
jag. — Men kan han ej hålla af mig
så — — Jag lofvade att vara så för-
ståndig som min far önskade, men
ifrån denna stund var mitt lugn stördt.
Detta löfte tillintetgjorde ej allenast min
glädje i verkligheten utan alla mina kära
drömmar och fantasier. Jag tyckte mig
efter denna explication med min far ej
kunna vara nog sträng emot mig själf.
Detta löfte blef mig som en frätande
mask och en oafvislig dom till själfför-
sakelse. Att nu låta denna böjelse, som
jag ej rätt visste till hvilken grad den
var besvarad, behärska mig, var i mina
ögon rent af en förtappelse. Denna ex-
altation i hvad jag ville kalla kärlekens
samvete var sedan orsaken till den smärta,
ja nära nog förtviflan, som genom se-
nare års erfarenhet blef min första sorg
och min första pröfning.* — — — En
mycket oskyldig correspondence om mu-
sik och lektyr hade uppstått mellan mig
och Geijer, hvaruti min far med glädje
deltog och läste alla bref jag fick;
denna communication tyckte han nu så
småningom borde upphöra för att till-
intetgöra allt som kunde nära min bö-
jelse.** Jag underkastade mig och var

* Dessa ord syfta på Geijers förhållande
till Amalia von Helvig.

** Till sin syster Jeanne-Marie skrifver
Geijer vid den tiden [5 mars 1809. (Sthlm)]:

»Anna Lisa har jag på länge, länge ej hört
af. Jag fick ett vackert bref från henne före
jul. Jag har svarat därpå — se’n har det varit
tyst. Och hvarföre må det ej vara tyst, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free