Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En inackordering. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— En snaps? upprepade patronen.
— Nu blir det vackert väder, sade
kandidaten, dä kan man plocka
blommor. Solen lyser.
— Ja, ja, javisst ja, sade hans värd.
Men nu ska’ vi äta. Vill han ha
brännvin eller ej?
— Solen lyser starkare nu än då vi
åkte på vägen, fortsatte gästen. Solen
lyser på blommorna.
Patronen satte sig.
— Var så god och sitt, herr
Wen-del. Nu slår jag i en liten hela — skål!
Kandidaten flyttade sin blick från
solstrålen till bordet, och det såg ut som
om han först nu uppfattat hvad
meningen var. Han betraktade uppmärksamt
den skärblommiga smörasken, äggen i
en blårosig karott, den ovala
brödkorgen af rödlackeradt bleck med dess
innehåll af bruna rågkakor, och iakttog
långsamt, en efter en, öfriga enkla men
färgrika bordsutensilier. Han log, ett
säreget leende, som blottade tänderna
och skapade ett nät af rynkor kring
mun och ögon. Så satte han sig och
rullade tafatt upp servetten.
— Nej tack, sade han, jag nyttjar
aldrig starkt. — Har man sagt det?
— Nej för all del, svarade patronen
litet brådskande och förläget, visst inte . . .
Jag vill bara säga att när kandidaten
annars vill ha en styrkare så finns det.
Ja — hm — ja. Jag menar att det
ingår i priset, förstår herrn.
Kandidat Wendel åt stillatigande.
Han hade likt ett barn knutit servetten
kring halsen och handterade knif och
gaffel fumligt och osäkert, som något
bortglömdt. Hans ögon förlorade allt
uttryck, och hela gestalten blef slapp.
Han sjönk ihop öfver sin tallrik och
tuggade liksom i sömn. Patronen mätte
honom då och då i smyg med blicken
och ryckte därpå hvar gång nästan
omärkligt på axlarna.
Då de slutat äta, visade värden sin
inackordering dennes rum en trappa upp.
Det var ej stort men snyggt och med
något gammaldags hemtrefligt öfver de
landtliga möblerna. Herr Wendel sade
ingenting, han öppnade likgiltigt sin
kappsäck och vräkte ned linne och
småsaker i de tomma byrålådorna. Då
patronen med en gest visade honom
lavoaren, började han genast ifrigt tvätta sig,
som hade det varit en befallning att
göra så. Därpå gick han fram till
fönstret och såg ned.
— Det är ej långt till marken, sade
han med sitt underliga leende.
Den andre skrattade och nickade
förstående, hvarpå han lämnade sin gäst
och gick ned till damerna.
— Den är ofarlig, sade han belåtet,
och herre gud så tyst! Kommer ni ihåg
»prästen» förra sommaren? Han
predikade dag och natt sin gallimatias, så att
vi också höllo på att bli tokiga . . .
Men uppe på sitt rum gick kandidaten
omkring och utförde en del besynnerliga
saker. Rakspegelns glas vände han mot
väggen, och sedan han stängt dörren
plockade han med hemlighetsfull min
fram en bunt papper ur sin plånbok.
Han gömde lapparna omsorgsfullt — en
del under trasmattan, en del mellan
läskpappren på det lilla skrifbordet, och
slutligen stack han in resten bakom
gardinernas kornisch. Därefter lade han
sig på rygg i sängen, knäppte hop
händerna och stirrade stelt och oafbrutet
rakt upp i taket.
# *
Den sinnessjuke promenerade om
dagarna i trädgården bakom
hufvud-byggnaden. Han gick där tyst och
stilla på grusgångarna, och det föreföll
som letade han efter något. Den första
tiden frågade han efter blommor, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
