Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En inackordering. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det fanns inga blommor, ty patronens
trädgård var en trädgård för nytta,
emedan allt på herrgärden numera måste
användas inkomstbringande. Det var
en frukt-, bär- och köksträdgård, och nu
var hösten kommen och det mesta
skör-dadt. Inga senhöstblommor prunkade,
inga vinteräpplen lyste, men i trädens
kronor började i stället löfmassorna
skimra i ockra och cinober mot
himlens blå. Då herr Wendels frågor efter
blommor så småningom öfvergingo till
käx, blef patron Lundh en morgon
förargad och frågade, hvarför kandidaten
alltid önskade blommor, som blott voro
onyttiga ting, hvilka vissnade och
luktade illa.
Den häftiga tonen och de rynkade
ögonbrynen skrämde den sjuke. Han
hajade till som hade han sett något
farligt och gjorde en betäckande armrörelse,
för att liksom skydda sig för ett slag.
Herr Lundh skrattade:
— Nå, blommorna —
Kandidaten log.
— Blommor ä’ vackra, sade han
undvikande.
— Men det finns inga nu, hör ju
herr Wendel.
— Nej, men då jag skulle resa hit
sade alla, att det fanns så mycket
blommor här! De sade, att det var därför
jag skulle fara — för att plocka
blommor. Jag skulle få plocka så många
jag ville, sade de. Se i sta’n fick jag
ej plocka blommor på rabatterna i
parkerna. Jag brukade ej ta många, det
var för resten bara röda blommor, jag
ville ha, men det blef alltid så ledsamt
hvar gång . . .
Herr Wendel tystnade, och hans
uppspärrade ögon miste uttryck och sågo
spändt och ansträngdt rätt ut i luften.
Patronen var brydd. Är det på det
viset, tänkte han. Det kunde de ha
nämnt i brefvet, så skulle jag skaffat
några krukväxter om icke annat. Så
fick han en idé.
— Har kandidaten sett så vackra
träden blifvit? frågade han och pekade
med käppen mot topparna. — Se,
fortsatte han, rödt och gull, lull lull, kan
ej herrn plocka löf i stället för blommor?
Herr Wendels drag ljusnade:
— Jo, jovisst.
Och under ett par dagars tid
samlade den sjuke grenar med höstens granna
blad, hela ruskor i naturens
förvandlings-färger, hektiskt gult och rödt. Men en
dag kastade han plötsligt ett knippe
björkkvistar till marken som hade något
förskräckt honom. Han blef alldeles
hvit i ansiktet. Det var ej godt att säga
anledningen, kanske någon insekt eller
en mask gjort honom rädd. Han
upphörde med löfbrytningen och gick med
händerna i fickorna endast fram och
tillbaka i trädgården, då och då stannande
för att försiktigt se in under en buske
eller skyggt speja bakom ett träd.
En dag tog patronen herr Wendel
med sig ned till sjön. De unga damerna
hade rest, och herr Lundh kände sig
ensam där han gick omkring och dref i
den inbillningen att han öfvervakade
arbetet på gården.
Vägen förde genom en hage beväxt
med små ungträd. Det var en mulen
dag med gula fläckar mellan drifvande
skyar. Bruna kvistar och grå grenar
lågo afbrutna på tufvornas vissnade gräs,
och vinden blåste från norr med en
pinande hvissling, när den for genom hassel
och videbuskar. På en lutande
gärdsgård sutto några skator.
Utan att veta hvarför kände sig
patron Lundh nedstämd. Sommaren hade
dock varit god för landtmannen, hösten
hade gifvit en riklig skörd, och på det
hela taget stundade nu en hvilans tid,
som ej, liksom så många gånger förr,
behöfde alltför mycket upptagas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
