Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Häfdatecknaren Erik Gustaf Geijer. Af L. M. Bååth. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtryck frodades. »Det var en tid» —
säger Geijer på ett ställe — »dä adeln
sökte göra svenska bonden lifegen.»
Sådana samhällsförhållanden hade under
kriget uppstått. »Att vilja grunda
freds-tillståndet på de förhållanden, som kriget
af sig födt, var utan tvifvel ett stort
misstag; och från detta misstag kunna
vi ej frikänna Axel Oxenstierna.
Där-före är hans politiska lefnad slut med
freden. Det är en ny begynnande
sakernas ordning, som skjuter honom åt
sidan; däruti, mera än i ålderns
försvagning, låg nu hemligheten af hans
vanmakt. Sveriges framtid bestämdes utan
honom och mot honom. Kristina är
själf däri hufvudpersonen. Med alla de
förebråelser, hon fått och förtjänar, kan
man likväl hvarken neka henne snille
eller mod, och hon har ej njutit nog
rättvisa för den ståndaktighet, hvarmed hon
mot de stora genomdref sitt eget beslut
att i Karl Gustafs händer nedlägga en
spira, som blifvit henne för tung.»
Redan den yttre formen, hvari dessa
ord klädas, ingifver genom sin
originalitet omedelbart en känsla hos läsaren,
att de visa hän på en täjikare, hvilkens
stil, sammanträngd och fylld af ett tungt
och rikt innehåll, erinrar »i sin
anings-rika energi och ordkarghet om de gamle
nordboarnes kärnspråk».
Här är innehållet mättadt af den
grunduppfattning, Geijer hyste om betydelsen
af svenska folkets historia. Utvecklingen
arbetar att utbilda statsenheten inom ett
mått af »rättvisa, säkerhet och ordning».
Detta ideal hade, som vi sett, Geijer efter
Kant uttalat är 1811, men grunden för
Geijers frihetskänsla var ej blott filosofisk,
utan hans brinnande medkänsla för det
mänskliga.
Den anda, som förde Geijers penna,
var hans humanitetskänsla och på en
sådan grund fäller Geijer sina
historiska domar. Aristokratien hade arbe-
tat för sina intressen, som befordrade
förtryck och maktsplittring. Endast inom
staten kunde friheten vinnas, och denna
åter endast genom konungamakten. Denna
inrättning kan befordra medborgarnas
lika frihet, och den är icke umbärlig,
äfven om konungarne af personliga lyten
och fel eller af tidsomständigheterna
försummade sina höga uppgifter. Sveriges
historia lärde Geijer, att konungarna
uträttat ett stort arbete genom att
försvara den allmänna friheten inom staten,
mot klassernas och partiernas makt och
godtycke.
Så kunde Geijer samla dessa
åskådningar i det kända epigrammet, att
»svenska folkets historia är dess konungars».
Har icke Geijer härigenom gifvit prof
på en ensidig uppfattning, som skulle
kunna stämplas som en öfverdrifven
roja-lism och en tydlig orättvisa ’mot adeln?
Denna fråga var det som Fryxell år
1846 just upptog i sin bekanta
stridsskrift mot Geijer Om aristokratfdr
dömande t i svenska historien. Denna
vidlyftiga strid, af samtiden följd med spändt
intresse, är för oss af ringa betydelse,
åtminstone från politisk synpunkt. Jag
har förut i denna tidskrift sökt gifva
Fryxells minne det mått af beundran,
som det i riklig mån kräfver. Det är
för visso icke rätt att säga för
mycket vackert om Geijer. Men så
mycket må sägas, att Fryxell gent emot
Geijers konsekventa, historiska sammanhang
och hans rika världsåskådning ej har
något motsvarande att uppställa.
Fryxell är också nästan alldeles främmande
för Geijers personlighet. Fryxell är stark
i historiens detaljer, men ej så i
sammanhanget. Adeln var för honom blomman
af »folkväldet» och konungarna voro
folkfrihetens förtryckare, framför allt under
enväldets dagar.
Fryxells frihetsbegrepp var
republikanskt, Geijers mänskligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
