Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag trodde, att du höll ett barn på
armen,» sade han.
»Du ser hvad jag bär,» genmälde
kvinnan.
Då ändtligen såg soldaten, att detta,
som bländade och lyste, endast var en
knippa hvita liljor af samma slag, som
växte ute på fältet. Men deras glans
var mycket rikare och mer strålande.
Han kunde knappt uthärda att betrakta
dem.
Han stack in sin hand bland
blommorna. Han kunde ej komma ifrån
tanken, att det måste vara ett barn, som
kvinnan bar, men han kände blott de
svala blombladen.
Han kände sig bittert bedragen, och
han skulle i vredesmod gärna ha fängslat
både mannen och kvinnan, men han
förstod, att han ej kunde ge något skäl
för ett sådant handlingssätt.
Då kvinnan såg hans förvirring, sade
hon: »Vill du ej låta oss gå?»
Krigsknekten tog tyst undan spjutet,
som han höll framför portöppningen, och
trädde åt sidan.
Men kvinnan drog åter sin klädnad
fram öfver blommorna och betraktade
på samma gång det hon bar på sin
arm med ett huldt leende. »Jag visste,
att du ej skulle kunna göra det något
ondt, om du endast fick se det,» sade
hon till krigsknekten.
Härpå skyndade de bort, men
krigsknekten stod och såg efter dem, så länge
de voro inom synhåll.
Och under det att han följde dem
med blickarna, tyckte han sig åter
viss, att hon ej bar på sin arm en
knippa liljor utan ett verkligt, lefvande
barn.
Medan han ännu stod och såg efter
de båda vandrarna, hörde han höga rop
uppifrån gatan. Det var Voltigius och
några af hans män, som kommo
springande.
»Hejda dem!» ropade de. »Stäng
porten för dem! Låt dem ej
undkomma !»
Och då de hunno fram till
krigsknekten, berättade de, att de hade
funnit den undkomne piltens spår. De hade
nu sökt honom i hans hem, men då var
han åter undflydd. De hade sett hans
föräldrar skynda bort med honom.
Fadern var en stark, gråskäggig man, som
bar en yxa, modern var en högväxt
kvinna, som höll barnet doldt under den
uppkastade klädnaden.
I samma ögonblick Voltigius
berättade detta, kom en beduin ridande in
genom porten på en god häst.
Krigsknekten rusade utan ett ord bort till
ryttaren. Han ryckte honom våldsamt
ned af hästen, kastade honom till
marken, och med ett språng var han själf
uppe på hästen och jagade åstad bortåt
vägen.
* *
Ett par dagar därefter red
krigsknekten fram genom den förfärliga bergöknen,
som uppfyller södra delen af Judeen.
Han förföljde alltjämt de tre flyktingarna
från Betlehem, och han var utom sig
öfver att denna fruktlösa jakt aldrig tog
ett slut.
»Det ser sannerligen ut, som om
dessa människor skulle ha förmåga att
sjunka ned i jorden,» sade han
knotan-de. »Hur många gånger har jag ej
under dessa dagar varit dem så nära,
att jag just ämnat slunga mitt spjut
efter barnet, och likväl hafva de
undkommit mig! Jag börjar tro, att jag
aldrig skall hinna dem.»
Han kände sig modlös, likt en, som
tror sig märka, att han kämpar mot
något öfvermäktigt. Han frågade sig
om det kunde vara möjligt, att gudarna
beskyddade dessa människor mot honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
