Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är fåfäng möda. Låt mig
vända om, innan jag förgås af hunger
och törst i detta ödsliga land!» sade han
gång på gång till sig själf.
Men då greps han af fruktan för det,
som kunde möta honom vid
hemkomsten, om han vände om med oförrättadt
ärende. Det var han, som redan tvenne
gånger hade låtit barnet undkomma.
Det var ej troligt, att hvarken Voltigius
eller Herodes skulle förlåta honom något
sådant.
»Så länge som Herodes vet, att ett
af Betlehems barn ännu lefver, skall han
alltjämt lida af samma ängslan,» sade
krigsknekten. »Det troligaste är, att
han skall söka lindra sina kval genom
att upphänga mig på korset.»
Det var en het middagsstund, och
han led förfärligt af att rida fram i denna
trädlösa bergstrakt på en väg, som
slingrade sig i djupa dalklyftor, där inte en
vind rörde sig. Både häst och ryttare
voro färdiga att störta.
Sedan flera timmar hade
krigsknekten förlorat hvarje spår af de flyende,
och han kände sig mer modlös än
någonsin.
Jag måste uppge det, tänkte han.
Sannerligen jag tror, att det lönar
mödan att vidare förfölja dem. De måste
ändå förgås i denna förskräckliga
ödemark.
Då han tänkte så, varseblef han i
en klippvägg, som reste sig nära vägen,
den hvälfda ingången till en grotta.
Han styrde genast sin häst fram till
grottöppningen. Jag vill hvila ut en
stund i den svala klipphålan, tänkte han.
Kanske att jag sedan kan börja
förföljandet med förnyad kraft.
Då han skulle gå in i grottan,
öfver-raskades han af något märkligt. På
hvar sin sida om ingången växte tvenne
sköna liljestånd. De stodo där höga
och raka, fullsatta af blommor. De ut-
sände en berusande honungsdoft, och
en mängd bin surrade omkring dem.
Detta var en så ovanlig syn i denna
öken, att krigsknekten företog sig något
utomordentligt. Han bröt af en stor,
hvit blomma och tog den med sig in i
klipphålan.
Grottan var hvarken djup eller mörk,
och så snart han inträdde under dess
hvalf, såg han, att där inne redan
fun-nos trenne vandrare. Det var en man,
en kvinna och ett barn, som lågo
utsträckta på marken, försänkta i djup
sömn.
Krigsknekten hade aldrig känt sitt
hjärta bulta så som vid denna syn.
Detta var just de tre flyktingar, som
han så länge jagat. Han kände genast
igen dem. Och här lågo de sofvande,
ur stånd att försvara sig, helt och hållet
i. hans våld.
Hans svärd for rasslande ur slidan,
och han böjde sig ned öfver det
slumrande barnet.
Han förde svärdet sakta ned mot
dess hjärta och måttade noga för att
kunna affärda det med en enda stöt.
Midt i hugget hejdade han sig ett
ögonblick för att se barnets ansikte.
Då han nu visste sig säker om seger,
kände han en grym njutning vid att
betrakta sitt offer.
Men då han såg barnet, förökades
om möjligt hans glädje, ty han kände
igen den lille pilten, som han sett leka
med bin och liljor på fältet utanför
stadsporten.
Ja visst, tänkte han, jag borde hafva
förstått detta hela tiden. Det är därför
jag alltid hatat det här barnet. Detta
är den bådade fridsfursten.
Han sänkte åter svärdet, i det han
tänkte: Då jag lägger ned detta barns
hufvud inför Herodes, skall han göra
mig till anförare för sin lifvakt.
Under det att han förde svärdspet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
