Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hönshuset. En interiör från förenings- och säkerhets-aktens dagar. Af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sömnaden för att hvissla en liten stump
åt sina fåglar, smeka favoritmopsen, som
snarkar på mattan vid hennes fötter, eller
prata med grefvinnan Silfversparre. Tid
efter annan ser hon ut genom fönstret på
folket, som sneddar öfver torget. Det
är mycket folk i rörelse, ty denna
majdag är den första vackra vårdagen i år.
Plötsligen ger prinsessan till ett rop.
— Nej, se hertiginnan! Månne hon
ämnar sig hit?
Hofmästarinnan ser ut genom fönstret.
— Jo, sannerligen, det är
hertiginnans ekipage, som hon själf kör öfver
bron.
Hertiginnan har sin hoffröken
Gylden-stolpe bredvid sig i vagnen och hälsar
och nickar vänligt åt fotgängarna, som
stanna och göra sin ödmjuka reverens vid
förbifarten. De personer, som åkande
möta det kungliga ekipaget, låta hålla
och resa sig upp i sina vagnar, där de
stå upprätta, bugande och nigande,
medan det lätta ekipaget rullar förbi.
— Jo, hon kommer hit, säger
prinsessan gladt och vinkar med
spetsnäsduken ett välkommen åt sin svägerska,
som nickar uppåt fönstret, där hon
varse-blifvit prinsessan.
Grefvinnan Silfversparre lyfter hastigt
undan sybågen och rullar fram ett par
fåtöljer till den plats, där den stätt. Knappt
är detta gjordt, förrän deuxbattangerna
slås upp och kammartjänaren anmäler:
— Hennes Kungliga Höghet
hertiginnan af Södermanland.
Men hertiginnan är redan i rummet.
Hon går hastigt, ograciöst med små,
trippande steg och utan minsta
värdighet. Också hon är liten, men i motsats
till prinsessan är hon mycket smal, hon
ser god och glad ut, men är ej
vacker, pannan är alltför hög och munnen
alltför öppen. Hertiginnans later äro
ej kungliga, därtill är hon mycket för
liflig, hon fäktar ganska ogeneradt med
sina små händer och trummar med de
små fotterna, då något gör henne otålig.
Hennes tal är som en brusande ström,
och hennes skratt är högljudt och
uppsluppet.
— Min kära svägerska, jag lät flux
spänna för och for hit för att visa er
något fasligt, som jag förmodar ni ännu
ej sett och som tyckes vara adresseradt
direkt till oss och våra damer. Se här!
Hertiginnan vecklar upp ett litet
tidningsblad och slätar ut det på sitt knä,
ty hon har redan hunnit sätta sig. —
Jag skall uppläsa det för er, det är allt
för fräckt! Men kommen närmare, mina
damer, och sätten eder; det tar lång
tid. Det är en fabel, som står i Dagligt
Allehanda för i dag. Jag märker af er
häpna min, min kära vän, att ni ej
ännu hunnit se den. Det var hertigen
som först fick tag i den; han lät
Kling-sporren tillställa mig bladet med detta
infama märke i blå crayon. Hertigen
tog mycket illa vid sig men var på
samma gång ej så lite skadeglad öfver
att, som han sade, vår oförsiktighet och
vårt prat i statssaker nu bli näpsta.
— Ar det verkligen allvaret, söta
Charlotte? utbrister prinsessan häftigt.
— Som man tar det — detta är
skrifvet eller dikteradt, snarare dikteradt,
af en auktor med mycken esprit och
elakhet. Så här lyder titeln: »En kort
historia om en faslig revolution i ett
stort hönshus.»
— Hönshus! ropar prinsessan häftigt
och blir eldröd. Då gäller det mig och
mitt hof. Kungen frågade häromdagen
grefvinnan Silfversparre: »Hur står det
till i hönshuset?» Detta har alltså varit i
säck, innan det kom i påse. För all
del läs, min vän — jag dör af
impa-tience.
Hertiginnan har för vana att
grimasera, då hon ej ger akt på sig, och hon
gör en ful grimas, innan hon börjar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
