Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hönshuset. En interiör från förenings- och säkerhets-aktens dagar. Af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En herre, som funnit att äfven höris
äro nyttiga kreatur, hade inrättat ett
stort hönshus. Där voro pärlhöns, andra
med stora tofsar och kamhöns».
Hertiginnan har ej hunnit längre, då
kammartjänaren visar sig i dörren och
anmäler:
— Grefvinnorna Höpken och
Löwen-hjelm anhålla om företräde.
— De komma oändligen apropos,
låt dem för all del komma in, säger
hertiginnan.
De båda vackra systrarna Fersen
inträda i rummet och omfamnas på det
hjärtligaste af prinsessan, medan
hertiginnan ropar, i det hon svänger
tidningsbladet i luften:
— Ulla och Augusta, ha’n I läst det
här?
De båda damerna göra sin reverens
för hertiginnan, och grefvinnan Höpken
svarar:
— Vi äro alldeles decontenanserade.
Hvad är att göra? Skola vi tiga och
tåla oss? Eller svara? — Hvad mena
Eders Kungliga Högheter?
— Jag har ännu bara hört första början
uppläsas. Sätten er, mina damer, så bedja
vi hertiginnan fortsätta med läsningen.
Damerna sätta sig i en krets, och
hertiginnan fortsätter:
— Dessa höns väckte allas
förundran förmedelst den enighet och goda
sämja, som var ibland dem. Af
vänskap värpte de ofta i hvarandras bo ...
— Högst oförskämdt! ropar
prinsessan.
Grefvinnan Höpken höjer pä axlarna
och säger så pass lågmäldt, att hertiginnan
och prinsessan ej behöfva låtsas höra:
— Jag tycker sannerligen, att det ej
är något att fästa sig vid, då man på
allt märker, att författaren är en kapun.
— Ha, ha, ha, ljuder alldeles
omo-tiveradt från hertiginnan, som dock
ögonblickligen hejdar sig och upprepar med
en expressiv grimas orden: »hvarandras
bo, sällan och ej utan distraktion i
nässlorna, åto i hvarandras koppar och
besökte hvarandras rum».
Kammartjänaren visar sig åter i
dörren och anmäler sakta:
— Grefvinnan Lantinghausen, född
Stockenström, anhåller om företräde.
— Naturligtvis tar jag emot henne,
säger prinsessan, och då kammartjänaren
gått, tillägger hon: trots alla förbud.
Nu är det hertiginnan som rusar
upp och omfamnar sin väninna, innan
denna ens hunnit hälsa på prinsessan.
— Hvad säger du, min kära vän,
om det som i dag står i Dagligt
Allehanda — du har sett det?
Grefvinnan knycker häftigt på nacken.
— Eders Kungliga Högheter begära
väl icke, att jag skall häpna öfver
något, som vederfares oss från detta håll.
Blefve jag träffad af en lönmördares
dolk, skulle jag döende utropa: — Det
har jag länge väntat!
— Fortsätt, min söta vän, jag får
ju aldrig höra slutet, säger prinsessan.
Hertiginnan harklar sig högtidligt,
plirar muntert med ögonen, och då
grefvinnan Lantinghausen satt sig ner i
kretsen kring prinsessan, börjar hon:
»Kom någon obarmhärtig Hök, som
är detta oskyldiga släktes farligaste fiende,
och ville slå sina klor antingen i en
Värphöna eller en Gallhöna, så voro alla
eniga i att bortjaga honom. Ingen listig
Räf kunde komma åt dessa sluga Höns,
ingen grannas Tupp fick insteg hos dem.»
»Men» — hertiginnan slår takt med
sin lilla hand på pappersbladet för att
gifva den rätta enfasen åt denna klimax
i sin uppläsning. — »Men en orubbad
sällhet är icke gjord för detta klot.
Samhällen hafva endast bestånd igenom
enighet, och skall ett Rom falla, måste
invärtes oenighet därtill vara orsaken.
Någon obetydlig dispyt mellan Tupparna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
