Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hönshuset. En interiör från förenings- och säkerhets-aktens dagar. Af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Obetydlig dispyt! utropa alla
damerna samfäldt.
— Förenings- och säkerhetsakten,
fräser grefvinnan Lantinghausen.
— Herrarnas fängslande, säger
fröken Gyldenstolpe bittert.
— Ett helt ständs orättvisa
anklagande, skriker grefvinnan Höpken.
Och hertiginnans gälla stämma
öfver-röstar dem alla:
— Obetydlig dispyt står här, mina
damer. »Obetydlig dispyt ibland
Tupparna hade satt hela det respektabla
hönshuset i en jäsning, hvars följder i
alla sluga hönshjärnor tycktes hota hela
samhället med undergång. Nu upplösas
alla vänskapsband, nu upphöra alla
förbindelser och afstanna alla visiter, nu
bannlyses allt förtroligt umgänge ibland
de opponerande partierna af detta oskylda
släkte. Man hörde dem ropa högt på
våld, på oförrätt» — — —
— Det är sant, säger fröken
Gylden-stolpe lifligt, men ha de ej haft rätt häri?
Hertiginnan nickar. »Den vördsamma
och pratsjuka ålderdomen uraktlät
hvar-•ken sin rättighet eller glömde sin
skyldighet. Gummhönsen och moderhönsen
skrockade allramest.»
— Gummhöns, hvilket distingueradt
ord! af bryter prinsessan fnysande.
— Moderhöns är lika giftigt, säger
grefvinnan Löwenhjelm, medan
hertiginnan, som hvarken tar den ena eller
den andra expressionen åt sig, gör ett
tystnadstecken med handen och
fortsätter: »Det] skulle låta otroligt, om ej
förbiflutna tiders Hönshistorier besannade,
att det frommaste höns uppretadt har
mera galla än den största kalkon. Herrn
själf fann, hur löjligt detta politiska
raseriet vore, som så angripit de mesta
af alla hönsslagen — isynnerhet
gall-och pärlhönsen.»
— Löjligt, sir man på, fann herrn
det bara löjligt, hvarför då så mycken
ilska? Tror någon af damerna den
affirmationen? frågar hertiginnan muntert.
— Nej, sannerligen denna fabel då
stode i Dagligt Allehanda, svarar
prinsessan. — Nej, se Malin! Du kommer
mycket lägligt för att höra fortsättning och
slut på en oförskämd historia i tidningen.
Prinsessans hoffröken Magdalena
Ru-densköld har genom blå kabinettet
kommit in i rummet. Hon niger för
hertiginnan och hälsar leende på de öfriga
damerna, men sätter sig ej ned i deras
krets utan blir stående vid konsolbordet
mellan fönsterna. Hon småler åt sin
spegelbild och lyfter sedan sakta locket
af den ena japanska krukan, kör ner
handen i den och rör med välbehag om
i de doftande torra rosenbladen, tager
så upp en handfull blad och insuper
vällukten med halfslutna ögon, plirar så åter
leende i spegeln, medan hertiginnan
fortsätter uppläsningen af den infama fabeln,
som tyckes lämna fröken Rudensköld långt
mera oberörd än de* andra damerna.
»Men herrn kunde ej annat än skratta
åt så dåraktiga upptåg, hvarmed de
ingenting uträttade, utan ådrogo sig de
klokares åtlöje, och i stället för det nöje
de förut smakat under sin fridfulla
lef-nad i hvarandras sällskap, vara sig
inbördes endast till besvär, förtret och
plåga. Men det mest upprörda haf
sammanlägger omsider sina skyhöga
vågor och antager sitt förra lugn.
Naturen, sedan hon tyckts skaka sina egna
grundvalar, blir åter stilla och intager
sitt förra skick.
•— Alltför poetiskt och vackert,
veritabel idyll, mumlar prinsessan, och
hertiginnan fortfar med en min, som bete
hon i ett mycket surt äpple:
»Hvarför skulle man då icke
förmoda, att gummhöns, moderhöns, ja, alla
dessa politiska höns skulle öfvergifva ett
uppförande, som besvärar dem själfvay
gör dem löjliga, och återtaga sin förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
