Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej det allra mesta af ny-europeisk dramatik
vid sidan af dessa raketkistor af
kvickheter, denna kanonad mot brackighet och
konventionalism. Med verklig spänning
längtar man efter det man härnäst skall få
höra, men på samma gång är man lugn
att fortsättningen skall bli början värdig.
Allt löjligt, som är afvigsidan af den känsla,
som träffar personligheten mest centralt, af
det stora mysteriet, som »kan lyse op fra
grunden» och göra ett konventionellt våp
till en modig kvinna, en stackare till en
man, allt detta skildrar Ibsen än bitande,
nästan djäfvulskt elakt, än låter han äfven
den banalaste, den man trodde
räddnings-löst prisgifven åt hånlöjet, komma med
några ord, som visa hur han lefver på
smulor från den festmåltid, där han en gång
satt till bords. Hvem får ej tårar i ögonen
åt Styvers ord, då han hör sin gamla
fästmö, fröken Skate, sjunga sitt »Ach du
lie-ber Augustin» — lyckligtvis på denna scen,
tack vare en intelligent regissör, på allvar
och ej som slagdänga — under det att hos
Styver vakna alla gamla minnen.
»Hun kalder på mig med den samme sang,
Som talte, da vi mödtes förste gang
Så tidt hun den til liv i længsel henter,
går ud ifra min kærestes tangenter
bekræftet genpart af det förste ja.
Og når vor kærlighed til slut har endskab,
og afdör til opstandelse som venskab,
skal sangen binde mellem för og da.
Og kröges end min ryg iflugt med pulten,
og blir mit dagsværk kun en strid mod sulten,
sä går jeg glad dog vejen til mit hjem,
hvor det forsvundne står i toner frem.
Er der en stakket kveldstund helt vor egen
Da er jeg sluppen skadeslös fra legen.»
Och Stråman, hur hjärtegripande
kommer icke han med sin ursäkt, nej med sin
förklaring, och då Guldstad slutligen
försvarar konvenansäktenskapet så bra, att man
nästan frestas att själf ingå ett dylikt, då
får man kanske ett ögonblick en känsla af
att Ibsen drifver med oss, att han kan
so-fistiskt försvara allt, förklara bort allt. Men
den enhet, man tror han förnekar, den
finner han i personligheten, därför är han på
en gång så sträng och så vidhjärtad. —
Falk, älskaren berusad af sina egna ord, är
den mest oklara figuren, därför att han är
det äfven i lifvet. Uppförandet var mycket
godt. Främst Guldstad-Hillberg, felfri i
versuttal, i behärskning, i kraft. Herr
Bæck-ströms Stråman stod genom naturlighet och
i replikskiftet med Falk i ångestfull inten-
siv känsla äfven mycket högt. Dråplig var
den unge teologen Lind-Fröberg. Herr
de Wahl kunde af Falks ytterst svåra roll
ej göra något riktigt tillfredsställande.
Slutligen gaf fröken Lundeqvist ett
skandinaviskt drag af egendomligt frisk tjusning,
något skyggt och starkt på en gång. Hela
föreställningen var — trots satiren — fylld
af jubel och vårkänslor. Lifvet, det kände
man, har sina trassliga motsägelser, men
det är skönt ändå, det är hårdt och rikt.
— Efter en sådan teaterafton förstår litet
hvar, hvilket ofantligt värde kan ligga i ett
drama, hvilken kulturvinst det är att med
tusen andra få glädja sig åt att igenkänna
sitt eget i högre potens och slipadt af
snillet, att få för ett par ögonblick njuta af
syntesen i detta eljest så fragmentariska lif.
Men äfven då dessa höga fordringar ej
kunna tillfredsställas, då teatern blott är ett
mera civiliseradt nöje, får man vara glad.
I den tyska militärpjesen »Tapto», som står
på Svenska teaterns program, finner man ett
hederligt, litet torrt men lärorikt skådespel.
Herr Beyerlein är nu Tysklands mest läste
författare genom sin bok »Jena oder Sédan?»
Här behandlar han det karaktärsfördrifvande
i den tyska krigsmannauppfostran. Äfven
hans pjäs »Tapto» har samma aktuella
ämne, hederskonflikter i hären. Bättre än
tidskrifter och tidningsartiklar inskärper en
sådan pjes i sinnen, som eljest på detta
område äro motspänstiga och oemottagliga
för skäl, ett och annat nyttigt. De, som
endast hålla på 1’art pour 1’art-teorien, ha
ej mycket glädje af en dylik pjes, men har
man den mera vidhjärtade uppfattningen,
att biprodukter ej äro att förakta och att,
då socker beredes, den samtidigt
uppkommande sirapen också kan vara bra att ha,
så kan man ha nöje och fördel af att se
denna pjes, som dock ej alls är sirapssöt
eller tysksentimental och som spelas
förträffligt öfver hela linjen. Med nöje fann
man, att herr Hillberg junior höjde sig till
verkligt godt spel. Nu, när vi ha en
sådan »ung flicka» som fröken Astri Torsell,
borde alla som vederbör försöka krya upp
sig till energiska och öfvertygade »första
älskare», ett af de mest sällsynta species
på alla de scener jag fått se. Här skulle
nu herr Einar Fröberg ej vara riktigt
blixtkär, och han spelade i mitt tycke utmärkt
bra sin löjtnant von Lauffen, en bortskämd
snäll pojke, som kommit i klistret, så som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
