Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man vanligen kommer dit, d. v. s. utan att
man själf vet egentligen hur, 0111 också alla
kamrater och hela salongen förstodo
dumdristigheten i att närma sig Fräulein Cläre.
Krigsrättsscenen var en teknisk triumf för
teatern. God regie och god t spel
samverkade här med ett utmärkt resultat. Den
fine gardesofficeren grefve
Zehdenburg-Klintberg gjorde med konstnärlig
behärskning och utan pajasiater en rolig bifigur.
Sympatisk blef pjäsen också därigenom att
militärerna ej framställdes som odjur. Det
är ju det rättskränkande i hela systemet, det
är saken, ej personen man vill åt, — men
allt detta ligger utom ramen för dessa
rader. I Tyskland, påstås det, får
åtminstone kronprinsen och garnisonsmanskapet ej
se detta skådespel. Detta gäller helt
säkert icke här. I Stockholm få alla
militärer se »Tapto», och om någon
öfverord-nad barskt skulle fråga, hvad man kunde
ha för nöje af att se ett »desorganisatoriskt»
stycke med omoralisk, nedrifvande tendens,
kunna de med anspråk på att bli trodda
säga, att de gå dit för att se på fröken
Torsell.
Det finnes få -skrifvande personer här i
landet som äro så kvicka och intelligenta
som Per Hallström. I det sista
decenniets litteratur har han gjort något af det
allra djupast träffande. Ett par af
novellerna i »Thanatos», titelberättelsen och »En
simpel tragedi», höra till de ganska få
saker i den nya svenska litteraturen, som
bränna sig in i minnet. Men också detta
klara hufvud, som kan se så djupt, har
tagit skada af den litteraturhistoriska riktning,
som varit så ödeläggande för 1890-talet.
Det är svårt för mig att yttra mig om ett
skådespel, som hör till den i mitt tycke
minst lyckade af alla litteraturarter, en
komedi, hvilken både till uppslag, form och
innehåll tillhör det förgångna och ändå
skall uttrycka vår tids känslo- och tankelif.
Historiskt och dock icke historiskt, modernt
och dock ej från vår tid, verklighetstroget
och dock ej öfverensstämmande med
verkligheten under någon tid. Inom konst och
litteratur kunna ej undantagslösa regler
fastslås. Snillet kan ibland af det omöjligaste
göra mästerverket, men vare sig man med
ämnen ur Boccaccio på ett Shakespeareskt
bildspråk skrifver om italienskt 1400-tal,
berättar om Isotta och Barbadico, eller
skildrar Giorgione på ungefär samma sätt eller
Fot. H. Hamnqvist.
HERR FRÖBERG SOM LÖJTNANT VON LAUFFEN
I »TAPTO».
låter Karlar och Gustafver tala ny svenskt
slangspråk, lika komplett likgiltigt verkar
allt detta på mig. Likgiltigt är kanske ej
rätta ordet, då det gäller den märklige
författaren till »Röda rummet» och »Giftas»
eller den subtile tänkaren, som nu senast
i Gustaf Sparfverts roman skänkt oss
dyrbara saker, då blir man snarare ledsen
öfver att »de förföljande skuggornas händer
lade sig skymmande» öfver deras blickar.
Är man ej bunden till händer och
fotter, då man till på köpet föresätter sig att
utom de gamla novellmotiven lägga sig till
med en form lånad af de gamle och som
de använda till sina skämt, ja rent af
sträf-var att framkalla det tråkigaste af alla skratt,
det litterära, d. v. s. då man skrattar
därför, att man läst i Shakespeare eller i allra
lyckligaste fall i Bandello en kvickhet, som
är formad på ett liknande sätt? »Hvarje
sak på min tafla är målad efter
museiföre-mål», sade David, och målningen blef
också tråkig med besked. Hur kan en person
så bitande kvick, som förfogar öfver en så
ren och innerlig känsla, låta sin lärdom
förleda sig till en så skicklig ledsamhet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
