Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hellen Lindgren och hans sista bok. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* typ ^i?r vii/AW/ tW/ x*J^ vW* vWy xW; xW* v^|f * vW’ vU^ vW; ^ vW/ v^lft v^l^ vM; VWA xW;
^L .^JV *sp~ -/]v -^V -/JV vjv ^/jv. Jjv vJC Jfw –/{v Jjv -/JV VJV JjV ~/JV V]V VJV ^JV V]V VJV -^JV -Jjv ~/jv VJV -VJV VjV >^IV vjv. -rjv -^Jv -*]T
HELLEN LINDGREN
OCH HANS SISTA BOK.
Af ELLEN KEY.
HELLEN LINDGREN: Johan Ludvig Runeberg. Ett
skaldeporträtt. Stockholm, A.-B. Ljus.
väns sista bok — hvars
d därtill bär de sista
ord, man från hans
tagit — kan man ej äga
granskarens ställning. Kanske är boken
själf ej betydligare än hans föregående.
Men den blir betydelsefullare. Ty man
läser den med ögon klarnade såsom de
klarna inför döden; med en hörsel
förförfinad som den förfinas för det
bort-döende ljudet af en kär stämma. Det blir
mindre genom ämnet själft en sådan sista
bok fängslar oss, hur nära det än annars
står ens hjärta, såsom fallet är i Hellen
Lindgrens sista bok, den om Runeberg.
En djup saknad spejar dock i boken först
och främst efter skiftningarna af vännens
egen personlighet, efter hans gripande
tonfall, efter uttrycken af hans rika själ, efter
någon ny uppenbarelse af hans innersta väsen.
För den som likt den här skrifvande
under tjugofem år tillhört Heljen Lindgrens
vänkrets, kunde detta innersta — trots den
ensamhet i hvilken hvarje själ lefver
-icke vara okändt. Men för flertalet förblef
det så, genom hans stolta och ömtåliga
naturs vilja att värna om sitt innersta,
finaste, rikaste.
I alla Hellen Lindgrens tidigare böcker
fanns mer eller mindre af hans stora
andliga egenskaper. Särskildt i Ibsenboken
hade han lyckats nå den klarhet i
framställningen, det genomarbetade i formen,
som där kommo hans öfverlägsna
egenskaper som essayist att göra sig fullt
gällande, tillika med den värme, hvarmed han
älskade det andligt stora i alla dess
uppenbarelser. Med denna hänförelse förband
sig förmågan att gå på djupet, viljan att
— om än på omvägar — städse nalkas det
innersta af ämnet. Men huru ifrig
psykolog Hellen Lindgren än var, så bibehöll
han dock alltid den försynthet, som nalkas
en annans personlighet med varsamhet; som
endast aflyssnar, ej aftvingar den andra dess
hemligheter. Stundom kunde det ju hända,
att Hellen Lindgren var så fylld af en
tanke att han aflägsnade sig från sitt ämne;
att hans tal om detta egentligen blef ett
tankeutbyte med honom själf rörande några
synpunkter, som han ville sammanarbeta
eller utreda. Men med detta lilla förbehåll,
när har Sverige ägt en granskare, som mer
själfförgätet, i ordets vackraste mening
oegennyttigt, gjort sig till tolk för andras
verk?
Den lidelsefria opartiskheten är vanlig
och ledsam. I)en lidelsefulla — sådan som
Hellen Lindgrens — är sällsynt och
storartad. Och det är denna som — jämte
tänkarens synvidd och själsforskarens
djupsinne — städse gjorde Hellen Lindgrens
omdömen innehållsrika, äfven när i
något visst fall hans sympati varit otillräcklig
för full förståelse, en begränsning som ju
alltid någon gång måste visa sig, när
granskaren själf är en utpräglad personlighet.
Att aldrig vanställa och aldrig vårdslösa,
att aldrig såra och aldrig döma annat än
på goda grunder; att behandla författaren
med samma hänsyn som han vid
personligt umgänge skulle visat människan; att
städse döma hvar sak efter sin art — detta
var den sedelag Hellen Lindgren som
kritiker följde. Och ensamt detta: att han
vid sin granskning på sig själf ställde etiska
kraf, gör honom som granskare så ovanlig,
att man af fullaste hjärta förlåter hans
stundom alltför stora estetiska skonsamhet.
Hellen Lindgrens i stor stil generösa
och rättvisa skaplynne gaf honom hans mest
ovanliga egenskap som kritiker. För hans
vänner blef denna äfven hans mest rörande.
Ty hans käraste dröm hade varit att
för egen del kunna bruka diktens
uttrycksmedel, bruka dem med full makt och
myndighet för att — obunden af system och
formler — kunna uttala allt det, som med
hvarje annat uttrycksmedel förblir
outsäg-bart. En sådan drömmare om egna, aldrig
skapade verk blir ofta en hänsynslös
granskare af andras. Och därför finnes intet
|S^||NFÖR en
\fm I (rø första bla
l© 1 (§)] personliga
®hand moti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
