Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika värnlöst vacker diktar skalden
prinsessan Maria Bolkonski (Krig och
fred) i hennes förhållande till
fadern-tyrannen, som hon aldrig revolterar emot.
Hennes belöning blir att från hans döende
läppar mottaga ett knappt begripligt
ömhetsord. Är denna uppoffring riktig,
fråga vi oss. Ja, svarar Tolstoi, allt ondt
framväxer ur vrede, vrede föder vrede,
kärlek föder kärlek, och han uppfattar
denna kärlekens tjänarplikt som en på
villovägar stadd, omoralisk världs
föryng-ringsord. Hon har skapat frid, där eljes
strid skulle uppstått, hon har icke brutit
ett heligt förhållande. Men om varelsen
går under, om personligheten förkväfves?
Nåja, låt den så förkväfvas och gå under,
tror jag den obeveklige skulle svara.
Det är undantagsfall, regeln är, att den
icke gör det utan växer.
Ty på det personligas graf växer
något opersonligt opp, denna känsla af det
oändliga, allförbarmande lifvet, som heter
kärlekslifvet, som genom hjälpsamhetens
lag tryggar släktets bestånd, som
upp-häfver ensamhetskänslan genom
fridskänslan med andra, detta, som är lösningen
på lifvets gåta, döden, och hvars lösning
består i känslan af sambandet med det
universella lifvet, broderskapets ande.
Hvari består då dess mystiska
storhet, som fyller universum med ljus,
öfver-glänsande irrskenens bedrägliga makt?
Vi blifva medvetna om, att vi utgöra
delar af ett oändligt, ett evigt något,
som fortsättes i släktet, att vårt lidande
är jordmånen, hvarur glädje växer, att
vi måste dö som personer men med
känslan af att ha deltagit i något
gemensamt, som lefver och alltid skall lefva
allt starkare och härligare i allt ljufvare
andemakt och andegemenskap. Så har
äfven Tolstois lära fått sin resning, sin
tornspira, fast den först kan synas vara
endast en enkel bostadsbyggnad i
bond-stil.
Och för att lära oss förstå denna
kärlek till det oändliga, den opersonliga
sam-känslan med människorna har han
framtrollat bilder af en stämningsrikedom, som
är omöjlig att återgifva. När furst
And-rej ligger på slagfältet sårad, skådar han
upp mot himlens oändliga blå.
»Ett sådant lugn, en sådan frid! tänkte han.
Hur olika mot när jag nyss sprang skrikande
och hurrande med de andra, hur olika mot de
båda ursinniga figurerna, som kämpade om
viskarstången ! . . . Så stilla och tyst molnen draga
förbi! Att jag icke förr märkt denna djupa,
gränslösa rymd! Men hvad jag känner mig lycklig,
att ha fått ögonen öppna för den! Ja, allt är
lögn, fåfänglighet, tomhet utom detta . . . denna
höga himmel, detta lugn, denna frid .. . Gud
ske lof.. . frid ...» (.Krig och fred I 397).
Det är samma frid han erfar, då han,
dödligt sårad, på amputationsbordet ser
bredvid sig sin värsta ovän, som förstört
hans lefnadslycka, och därvid känner
förlåtelsen som någonting lätt och naturligt.
Vi se här mästerligt skildradt för våra
ögon ett af dessa ögonblick, då det
jordiska begäret försvinner, då det personligas
önskningar träda i bakgrunden, då det
rasande, kämpande lifvet med våra
missräkningar dör, ligger bakom oss som
något oändligt litet och barnsligt. Det
ögonblicket — då vi glömma allt vårt
hat för att se oss och andra såsom
barn, som alla behöfva hjälp — har
den stora förlåtelsens och den stora
själfglömskans salighet, vi förstå
kraft-förhäfvelsens vansinne, egoismens
oändliga dumhet, hatet som mänsklighetens
onda feberdröm. Och här måste man
försvara Tolstoi mot dem, som
betraktat detta som ett bevis på ett
för-minskadt intresse för lifvet, en
begynnande ålderdomssvaghet eller senilitet i
åskådningen. Hvad som förklarar detta
är ingen svaghet och ingen
ålderdoms-känsla, det är en poetisk syn på lifvets
oändliga perspektiv. När han nedskref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
