Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bondlifsidealet, dagsarbetaridealet vill han
påtvinga oss alla.
Men har han då icke rätt, när han
säger oss, att tusen och åter tusen
människor uppväxa till starka och arbetsföra
individer, tack vare det enkla lif de
föra, och att dess förträfflighet
därigenom bevisas, då däremot vårt
lefnads-sätts skadlighet tillräckligt framgår af
all den kroppsliga utmattning och
öfver-förfining, som följer i stadslifvets och
kul-turlifvets spår (Lastbara nöjen). Och
dock finns det en dunkel upprorsinstinkt
som vaknar inom oss vid denna
tyranniska befallning att ändra lefnadsvanor.
Ty det är ett misstag att tro, att det
finns en allmän hälsoregel för alla,
likasom att tro, att det är möjligt att dra
en bestämd gränslinje mellan det, som
utgör nöje, och det, som utgör behof.
Sätt en konstnär eller en skriftställare i
den härligaste natur och bland de
älskvärdaste människor, som lefva ett i sina
egna ögon lyckligt naturlif, men beröfva
honom hans penna eller pensel, och han
skall icke trifvas, ty ett villkor,
oundgängligt för hans lycka, välbefinnande,
hälsa, är borta. Säg honom, att hans
missnöje är själfsvåld, bed honom taga
exempel af omgifningen, som är nöjd,
anklaga honom för hans bortskämdhet,
säg honom, att hvad som kan vara
tillräckligt för andra också borde kunna vara
tillräckligt för honom, att hans behof att
skrifva eller måla är ett fåfängligt nöje,
som han bör kunna vänja sig af med —
och han skall kanske tiga, men naturen
skall svara inom ett eller annat år, att detta
för honom är mer än en lyx, ett nöje,
att det är hans innersta lifsbehof som
man beröfvat honom, ty han skall ej
kunna uthärda ombytet af andlig
atmosfär.
Och ju mera vi studera de ideala
be-hofven, kärleken, vänskapen o. s. v., ju
mindre kunna de allmänmänskliga lifs-
villkoren i allmänhet, som hyggliga
människor, goda vänner, trogna grannar, på
måfå påträffade, vara tillräckliga för en
viss särskild individs välbefinnande. Det
finns sorger som fräta på en människas
lifstråd och grunda en människas andliga
ohälsa för lifvet, som man väl kunde
kalla för lyxsorger. Det kan vara en
människa, som älskar en annan eller
trif-ves med en annan med hela sitt bjärtas
sympati, och om hon beröfvas denna
andra genom döden eller af andra
orsaker, hvad inträffar då? Hon klagar
måhända inte, gör intet uppror, men i själfva
verket har för henne något, som varit
ett behof\ ett lifsbehof, rent af en
lifs-luft, undanryckts henne. Omgifningen
förstår henne kanske icke: den har icke
lidit någon förlust: hvarför vill icke
leendet synas på denna fordom så glada
människas läppar? Har hon icke samma
glädjekällor som alla andra? Hon är en
andlig läckergom, skall man säga, hon
kan väl trifvas med andra än denna enda
människa. Men hon blir sig aldrig mera
lik, hon lefver ett skugglif. Hon kan
lida af en långsam andlig hungersdöd,
det är en oersättlig brist och nöd som
denna människas förlust förorsakat henne
midt ibland människor, som hon älskar
och värderar, men till hvilka hon icke
kan komma i detta förhållande. Och
hennes olycka och lidande är precis lika
reellt, som lungsotspatientens i ett hårdt
klimat. Människorna omkring denna
lungsotspatient kunna, också de, säga:
men jag kan ju lefva här, jag mår bra
af detta, det är blott ett lyxbehof att
fordra högre värme eller alpluft, men den
andre kan också ha rättighet att svara:
kunde jag komma dit bort, blefve jag
frisk, men här dör jag.
Och ju mera lifvet differentierar sig
och dess arbetssätt och dess arbetsvillkor
mångfaldigas, dess högre blir
känsligheten, dess mångfaldigare behofven af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
