Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under en eller annan form få, en
betydligt högre uppfattning af rätt och orätt
än genom ett vänligt erbjudande af högra
kinden, när den vänstra fått en örfil.
Det är också nästan obegripligt, att
Tolstoi kunnat taga efter orden
bergspredikans bildspråk, som i sin drastiska form
blott vill inskärpa skyldigheten för ett sant
kristligt sinne att utöfva en till det
yttersta drifven fördragsamhet mot oförrätter.
Måhända kan behöfligheten af två
moraler, den ena Tolstois, den andra
tvångsmoralen, hvilka jag anser kunna
vara i lika hög grad tillåtliga och
nyttiga, framgå af ett exempel, hämtadt från
läkekonstens område. Här användas som
bekant både milda och våldsamma
medel, när det gäller att befria
människokroppen från sjukliga utväxter. Ar
bölden af mildare natur eller stadd i sitt
första utvecklingsstadium, användes en
fördelande salfva eller plåster, men hotar
den att bli organismens fördärf och denna
öfvermäktig, måste den bortskaffas och
utrotas, och då är knifven nödvändig.
Så länge det finns moraliska vilddjur och
missfoster, ja, man behöfver icke gå så
långt, så länge det finns onda instinkter
hos oss litet hvar, är det bra, att
bestraffningsrätt tillerkännes statens och
samhällets myndigheter. Låt vara, att
dessa icke äro ofelbara, hvad bevisar
detta? Icke behöfver moralisk myndighet
grundas på ofelbarhet, det är nog att
förmyndaren är öfverlägsen sin myndling
i klokhet och mogenhet. Är icke hvarje
myndighet själftagen? Är icke Tolstois
egen lärarmyndighet själftagen och i så
fall otillåten? Hvarje omyndighet har godt
af ett visst mått af tvång, och man kan
växa rätt i en boja, det visar både den
fysiska och moraliska läkekonsten.
Vi måste säga, att fasthåller man
alltför starkt den platoniska, universella,
allmänna människokärleken som den högsta
formen af mänsklig sympati, kommer
man till något kallt, något tillresoneradt,
en demokratisk grimas af välvilja, som
ej är fri från att verka som hyckleri eller
humbug, det slags vänlighet, som är
utmärkande för den amerikanske
presidenten, när han vid sina nyårsmottagningar
trycker händerna på 5,000 människor och
ligger sjuk en vecka efteråt. När
Tolstoi vill nivellera i en alltför stark
jäm-likhetssträfvan, då blir hans tro på ett
likformigt dagsverkarideal för alla ett
själf bedrägeri. Så länge den naturliga
be-gåfningens olikhet existerar, skola också
arbetets roller bli olika fördelade, och
ett öfver- och underordnande, en
maktfördelning visa sig som en social
nödvändighet. Och ett liknande fel i hans
tankegång låter honom ej ens medge
nöd värnsrätten: han vill förskona från
straff, från jordisk vedergällning äfven
den förhärdade förbrytaren, ty han
förutsätter hos hvarje människa ett
moraliskt underlag, han inser icke den
individuella olikheten i den moraliska
begåf-ningen. Dock — hans öfvertygelse att
ett resignationens motstånd är den enda
förnuftiga politiken är lätt förklarlig i ett
land som Ryssland, hvarest allt motstånd
mot uppenbar orättrådighet ej har någon
som helst utsikt att lyckas, när »makten»
behagar befalla. Hvar, om icke här,
skall ett väl oändligt tålamod förefalla
att vara lifvets egentliga innebörd, här,
hvarest alla medel att tillkämpa sig rätt
visa sig som slag i luften.
Blir Tolstoi orättvis mot kärleken och
konsten, är det därför, att bägge äro fria
och personliga. Den konstnärliga
lifs-berusningen, konstnärsidealiteten blir
honom en högmodssynd, och han vill ställa
konsten blott i nyttans tjänst, den skall
predika för massorna. Syndafallet, den
svaga romanen Kreutz er sonaten, har jag
redan nämnt, en roman som förtalar
kärleken och blott kan förklaras genom
motviljan mot en känsla, hvilken går öfver måt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
