Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes lifsglupska själ, men de kalla skoporna
ösas tätt öfver det heta, oroliga hufvudet,
och himmelsflykten ändar med nesa.
Hennes dristigaste handling, den som för en
stund lyfter henne på tinnarna, blir
förfuskad och vrängd, och det blir först
genom ett sällsamt offer af sitt lifs längtan
som hon når det ödmjukt stolta
själfmed-vetandets höjder, till hvilka hon pröfvat så
många vägar . . .
Det skulle föga gagna att konkretare
ange märkesstenarna i Lydia Viks
utveckling. Denna roman på bortemot tre hundra
sidor, färgblossande och fyllda af syner och
gestalter, skulle fara lika illa på att
refereras som ett par strofer innerlig lyrik. Det
logiska nödvändighetssammanhang, som den
likt all äkta dikt innerst äger, viker undan
för den snusförnuftiga utredningen men
fångas af intuitionen hos den läsare, som ger
sig författaren i våld.
Och förunderligt utrustad med
motståndskraft måste den vara, som undgår att
rifvas med af detta öfverstarka
temperament, som kommer brusande in emot en
med svallrytmer af brännande och
menings-digra ord. För min del trollbindes jag
ohjälpligt, så snart jag öppnar någon af
Hilma Angered Strandbergs böcker, och
med en sugande spänning, som vore jag
en skolpojke hängande öfver en
äfven-tyrsroman, borrar jag in 111ig i dessa
hän-delsetomma historier, där hvarje sida lyser
af egenart. Det synes mig. att ingen
annan af våra prosaförfattare kommit så nära
att ge uttryck åt det outsägliga.
Hilma Angered Strandberg kan schockera
med sin suveräna subjektivism och hon kan
bli brutal just i sin hänsynslösa, evigt
oförnöjda idealitet. Men man tar gärna öfver
drifter på köpet af den sällsynt starka
personlighet och originella konstnär hon är.
K. J.
Jane Gernandt-Claine: I pagodernas land.
Roman. Stockholm. Albert Bonniers förlag.
Hos Jane Gernandt-Claine finner man ett
sällsynt klart exempel på
lefnadsomständig-heternas och författarindividualitetens lyckliga
samverkan. Det gifves poeter som, fastlåsta i
hembygden, med studiet och fantasien beresa
främmande nejder, och andra som, fastän
de ströfva genom många herrars länder eller
slå upp sina bopålar på en fjärran ort, i
sina verk ständigt söka tillbaka till den fläck,
som sett dem födas. Men denna
jordom-vandrerska, som plikten anvisar alltjämt nya
rastställen i skilda världsdelar — Gud vet,
om hon inte gästat dem alla —, tycks på
hvarje prick af klotet, där hon dröjer en
smula, stöta på något, som kommer hennes
diktarinstinkt till mötes, eggar den till arbete
och bjuder den ett stoff enkom vuxet för
den. Vi svärma ju för upptäcksresande här
i norden —- i henne äga vi en, som
visserligen icke riktar vetenskaperna med nya
kartkonturer och preparat men som tillför
litteraturen vackra värden hämtade under
aflägsna himmelsstreck. Det är icke en
globetrotter, som utsprider sina raska
rese-intryck, det är en poetsjäl, som gjort till
sin egendom hvad den mött på vägen och
skänker bort det först efter att ha märkt
det med sin stämpel.
Från den argentinska pampans torra
vidder, där hennes längtan efter hemmets
atmosfär stegrades till en trånad, hvars
patetiska uttryck höra till det djupast
gripande hon skrifvit, flyttades fru Claine af
en blid skickelse till trakter, i hvilka hon
måste ha igenkänt ett hörn af det
fosterland bortom det verkliga, som diktare och
drömmare skapa sig. Om jag för ett
ögonblick skulle svära på preexistensteorien, så
kunde jag lätt tänka 111ig henne i en
förgången tillvaro som en af dessa birmanska
kvinnor, helt sol och stillhet och mild
energi, hvilkas anspråkslösa lycka hon icke
tröttnar att prisä. Det tog henne inte lång
tid att acklimatisera sig på nytt, och när
man läser den bok, som utgör den
förnämsta vittra frukten af hennes par tre års
vistelse därborta, är man frestad att tro
den härröra från en, som tillbragt halfva
sitt lif i Orienten.
Inledningskapitlet, hvars långa och
harmoniskt böljande perioder falla som strofer
i en hymn till Buddha, den Välsignade,
leder utan omvägar, utan förberedelse rakt
in i centrum af denna underliga, lockande
och ängslande värld. Efter pagoden
kommer turen till staden, Rangoon, hvars
Babel-kaos af raser och buller och dofter göres
lefvande i ett kapitel af lysande och snabb
skildringskonst. En praktfull och löftesrik
ingress, men man anar icke det ringaste
hvad den preludierar till. Ingen enda
gestalt har ännu lösgjort sig ur myllret, ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
