Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ända af den röda tråden har stuckit fram
ur härfvan, men nu bryter det med ens
fram ett vimmel af möjligheter, intrasslade,
trängande hvarandra, kämpande om
öfver-väldet, tycks det. Västerlandets roll har
tagit sin början, och blotta åsynen af denna
aktör, där han stiger fram bland de brokiga
statisterna, underrättar oss, att dramat
verkligen begynt. Men ingen brådska! Man
får lof att ge sig till tåls ännu en god stund,
innan man uppdagar hvilka som äro
hufvud-personer och hvad det råder för relationer
mellan dessa. Och när ridån går ned för
sista gången, sväfvar man alltjämt i ovisshet
rörande ett och annat, som man hade
väntat att bli upplyst om.
En komposition sådan som den ofvan
antydda skulle kunna tagas för en i
handt-verket oförfarens tafatta
hoplödningsexperi-ment eller ock för en yttring af
originali-tetssjuk affektation. Helt visst är den icke
att rekommendera som mönster. Men hur
har den utfallit här? I sitt bisarreri och sin
töcknighet, sina förbluffande sicksacklinjer
och ogenerade språng verkar den helt
organiskt framvuxen ur stoffet och väcker ett
intryck af realitet, sådant en rätlinjig och
sorgfälligt arrangerad byggnad knappast
kunnat alstra. Det är som i lifvet — man
ser endels och anar endels, och åtskilligt
blir aldrig klargjordt. Skillnaden är den,
att vi känna författaren, som står bakom
och har reda på det hela; men hon yppar
inte allt hvad hon vet, ja låtsar sig till
och med ha förlagt nyckeln till
hemligheterna.
Man behöfver en smula tid för att vänja
sig vid denna ytterligt diskreta och fint
skälmaktiga berättarmetod; det kan hända,
att man först vid andra läsningen är mogen
att fullt njuta dess egendomliga behag.
För min del finner jag en särskild tjusning
i böcker, som likt denna göra motstånd
mot första försöket att tillägna sig dem —
det blir gärna den sorten man alltibland tar
ner från sin hylla. Sannerligen, det mesta
här tryckes tarfvar ingen repetition.
Landskap, stämning, reflexion och några
få plastiskt klara gestalter — det är
innehållet i boken. Jag vet knappast hvilket
af dessa element som har första rangen
—-allt är lika intensivt, lika betydelsefullt, och
allt står i närmaste växelverkan. Kanske
just denna så blir det förnämsta. Det är
ett oaflåtligt oscillerande mellan Västerland
och Orient, ett skimrande spel af reflexer
och brytningar, af bjärta motsatser och
tillfälliga försoningar. Intet gripbart resultat
utgår af dessa brottningar, men att bevittna
dem ger i sig själf en vinning. Denna
författare äger en intuition, som går rakt till
företeelsernas väsentliga, och en intelligens,
som räcker till att följa med.
Det kan tyckas, som om jag förbisåge
kärlekshistorien, romanen i romanen. Ack
nej, och jag finner den ypperlig — nästan
hela vägen. Den har en ytterst viktig
funktion, ty den tjänar till att i grund belysa
de bägge hufvudfigurerna hvar för sig. Bägge
ha lyckats fullkomligt som individer och
som typer: främst don Juan, den aldrig
svikande veteranen i erotikens sold, mannen
som svärtar sina mustascher men som
förfogar öfver de subtilaste förförelsemedel och
hvars lif usque ad cineres är invigdt åt
kollektivet Kvinnan. Han är inte bara en
fulländad kavaljer, han är ett snille i kurtis.
Beundransvärdt har författarinnan återgifvit
hans konversation — man hör hans melodiska
röst, som om hvartannat utslungar
melankoliska tankar, poetiska komplimanger och
välformulerade lifsfrågor, alltsammans lika
många smekningar. Hela hans väsen är
prägladt af den aktningsfulla vädjan, som
icke undgår att smickra en kvinna och
af-väpna hennes medfödda misstankar mot
den manliga suffisansen.
I den andra kontrahenten, doktor
Mu-riel Becker, möter man ett lika klarsynt
iakttaget men kanske mindre energiskt
re-produceradt exemplar af den bättre
sam-tidskvinnans medelsort. Henne får man
mera antydningsvis, hur central hennes plats
än är, men det saknas icke ledning till
ifyllandet af bilden.
Om jag påstår, att jag tycker mig känna
dessa bägge individer bättre än författarinan
gör, så ligger däri både en triumf för hennes
karaktäriseringsförmåga och — fröet till en
protest. Den gäller romanens upplösning,
som med en sinnrikt anordnad brutal
katastrof afslutar den förnämt stilla och
behärskade historien. Här kan jag inte bli
med längre, stötestenarna följa för tätt på
hvarandra — de personer jag förut hade
att göra med tyckas vara ur spelet och ha
ersatts af andra, som anlagt deras namn
och drag. Doktor Becker faller med ens
i armarna på don Juan, emedan hans
förmögna infödda hustru annonserat i tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
