Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningarna, att hon icke längre betalar hans
skulder; samme don Juan genomborras med
en dolk af en annan älskarinna och skiljes
hädan som en luttrad man, nästan en
martyr ; doktor Becker slutligen mottar af hans
hustru det ansenliga skadestånd han på
dödsbädden tillerkänt henne och hämtar af alla
dessa mellanhafvanden nytt arbetsmod . . .
Jag medger gärna, att författarinnan
säkerligen ämnat frambringa ett mera upphöjdt
intryck, men hennes eljes så säkra och
medvetna konst, kanske rent af hennes intresse,
har här svikit henne..
Men hur litet betyder inte detta
felgrepp i ensemblen! Boken kunde lika väl
vara utan slut som den egentligen är utan
början, och den grella effekten af de två
sista kapitlen bleknar bort inför den äkta
glans, som strålar öfver denna yppiga och
själfulla exotiska roman.
K. J.
Harold Gote: Det heliga arfvet. — Feminismens
moral. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Harold Gote (alias doktorinnan
Stéen-hoft) har redan förut visat sig vara en
orädd dam, som kan sjunga ut med hvad
hon har på hjärtat så att folk hör det.
Hon är lika rask med orden i sin nya
berättelse. Den är och vill väl först och
sist vara en tendensskrift, och som sådan
har den sin styrka — äfven om den
predikar kända saker. Dess konstnärliga
värde är ringa; omarbetningen från den
ursprungliga (sceniska) formen bär alla spår
af hastverk. Det dramatiska skelettet har
fått för litet kött på benen, och
berättelsen är knappast mera än en kedja af
repliker.
Med det heliga arfvet menas
kvinnofrigörelsen och kampen för densamma, här
särskildt inriktad på missförhållandena i
äktenskapet och hvad som rör sig ikring
detta. Offren i boken äro den vackra och
firade fru Maria Berman och den lilla
flaxande vildfågeln Anna von Eske, bägge
fastnaglade vid män, som de sett fel på
och som tvinga —• och tvingas att tvinga
— dem att stanna och förnedra sig. Hos
Maria Berman ta de tillbakaträngda
lycko-krafven ut sin rätt, hon träffar sin ungdoms^
älskade, gör sig fri i tanken och begår
äktenskapsbrott, som för henne icke längre
står som något brott; men hennes älskade
omkommer genom olyckshändelse, och nu
börjar samhället spinna in henne på nytt
i sin väf, tills hon ger upp kampen och
blir stilla. Och den lilla Anna von Eske
flaxar icke stort längre; hennes strid för
att bevara något af sig själf i ett
äktenskap, som samhället påtvungit henne för
att försona ett felsteg, är afgjord redan från
början, och hon slipper lika litet ifrån sin
stalluktande löjtnant som Maria från sin
pomaderade direktör . . .
H varför segra männen? Jo, svarar
författarinnan, därför att samhället vill det.
Och hvarför vill samhället det? Därför att
den officiella moralen består af rester från
döda kulturer, då bland mycket annat
äktenskapet var en form af äganderätt, då
kvinnan var mannens tillhörighet o. s. v.
Att öfvergifva honom var lika med lifvets
förlust, nu är det lika med ärans, och ofta
kan detta komma på ett ut. Och
författarinnan tar och leder fram några svartstrukna
manstyper, representanter för den heliga
härskande samfundsmoralen, och de
uttrycka sig inte vackert. Det är bara skada,
att hon icke besitter tillräcklig konstnärlig
kraft eller i hvarje fall här varit för njugg
på den för att få litet individuellt lif i
sina syndabockar; nu spatsera de omkring
som röster på två ben, som språkrör och
ingenting annat. De ha offrats för
tendensen, och tendensen är som sagdt för
illa inbakad i berättelsens deg, ett fel som
för resten synes ligga särskildt till hands
för våra skrifvande damer och icke minst
för dem som verkligen ha något att säga.
Lifsskildring och programdiktning äro svåra
att förlika som hund och katt.
Boken vill säga: det är en förbrytelse
att ingå eller bibehålla ett äktenskapligt
samlif, som icke uteslutande är baseradt
på kärlek, och denna förbrytelse begås
dagligen och icke blott tolereras utan gillas
af den officiella moralen. Kvinnan är icke
likställd med mannen, hvarken inom eller
utom äktenskapet. Hon behandlas som
parasit, som barn, som lyx- och
nöjes-föremål, sällan som hel människa etc. etc.
Detta och åtskilligt annat, som länge stått
på kvinnofrigörelsens program, har
författarinnan utvecklat vidare i sin lilla brochyr
Feminismens moral, som utkommit
samtidigt med Det heliga arfvet och kan
göra tjänst som en kommentarie. Här
visar hon sig från sin bästa sida som en
brinnande vilja, en skarp och slagfärdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
