Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Musikrevy. Af Karl Valentin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med böljande konturer verkligen en illusion
af baner eller af en fladdrande fana.
Poly-fonien tyckes i allmänhet ej vara
kompositörens starka sida; den i allegrot
förekommande kontrapunktiska behandlingen
föreföll också skäligen torr och gjord. Den
glädtiga, idylliska stämningen »Mellan
fejderna» har tagit sig uttryck i ett valsartadt
motiv, där tonsättaren ej lyckats hålla sig
fri från banaliteter. »Vid hjältebåren» är
en sorgmarschartad målning, ej utan
stämning och ej heller utan Wagneranklanger,
men allför pretentiöst uttänjd. Sista satsen
återupptager till dels förut använda motiv
och skildrar rätt friskt ungdomsmodet och
ungdomsförhoppningarna. Bristen på sinne
för enhetlig stil framträder märkbart äfven
här.
Hufvudstadens båda större körsällskap
hafva att anteckna en betydande
konstnärlig framgång med de af dem framförda
större körverken, genom hvilkas uppförande
allmänheten fått lära känna några
synnerligen storslagna, fängslande och upplyftande
tonsättningar. Sålunda har Musikföreningen
under professor Nerudas ledning uppfört
bland annat Berlioz’ »Requiem» och Enrico
Bossis »Höga visan» och Nya Filharmoniska
sällskapet under kapellmästare Rungs an
förande bragt, jämte andra verk, Elgars
»Gerontius’ dröm» till gehör.
Såväl Elgars som Bossis nämnda
tonsättningar äro stämningsfulla och
imponerande, Bossis »Höga visan», uppbyggd på
trenne karaktäristiska ledmotiv, utmärkt af
en nobel stil i förening med italiensk värme
och storartad kontrapunktisk skicklighet,
Elgars »Gerontius», måhända mera populär,
rik på orkestrala stämningar och
uttrycksfull deklamation. Båda tonsättarna stå på
en helt modern botten och äro i full
besittning af alla den nya tidens tekniska
hjälpmedel. Båda hafva de också redan
åstadkommit en äfven till omfånget
betydande alstring samt redan vunnit stort
anseende flerstädes i Europa, Elgar särskildt
i sitt hemland varit föremål för storartad
hyllning af sina landsmän, hvilka med skäl
yfvas öfver att i honom äga en nationell
tonsättare af rang.
Berlioz’ »Requiem» tillhör visserligen en
äldre tid men är så nytt och modernt som
trots något annat verk. Dess originalitet
och upphöjdhet, dess gigantiska anläggning
och öfverväldigande klangverkningar komma
Fot. J. Franke.
VALBORG SVÄRDSTRÖM.
nog för långa tider framåt att tillförsäkra
det en framskjuten plats i musiklitteraturen
och å konsertprogrammen, äfven om dess
skilda delar äro af mycket olika
konstnärligt värde.
Från Musikföreningens konserter äro
att erinra om Berlioz’ »La Captive», en
komposition med sydländsk kolorit,
orkestre-rad med denne tonsättares öfverlägsna talang,
och hvars sångstämma fru Dina Edling, vid
synnerligen god röstdisposition, utförde, vidare
omHeises körballad »Tornerose»
ochMendels-sohns »Den första Valborgsmässoaftonen».
Heises tonsättning är ett klart och lättfattligt,
fint och välklingande men något enformigt
verk. Mendelssohns vida kraftfullare stycke
förlorade något genom att omedelbart
föregås af Heises i besläktad stil hållna
komposition. Solopartierna i Bossis ofvannämnda
kantat utfördes med framgång af fru Edling
och herr Wallgren, i Heises af fröken
Svärdstöm och herrar Sven Nyblom och Salomon
Smith. Prinsessan Törnros hade i fröken
Svärdström fått en representant, hvars
röst-charme och poetiska föredrag gjorde henne
till en sympatisk och synnerligen lämplig
tolk af partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
