Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Malla Montogméry-Silfverstolpe. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en kväll. Än ljus låg trädgårdssidan.
Du satt där ensam som i tyst förbidan
uti din hvilstol invid fönstrets rand.
Jag kom. En stund du sagt dig vilja njuta
af tonerna ifrån min enkla luta
och följa mig till diktens underland.
Mitt hjärtas djup du hade pejlat redan,
min lyckas ny och dina känslors nedan
hvarandra mötte i en enda blick.
Ej åren hade släckt ditt snilles låga,
du visste svar på mina drömmars fråga,
du var oraklet, dit man gärna gick.
Min hand du tog — jag kan ditt ord ej glömma:
»Väl Fyris böljor ute kyligt strömma,
men hjärtevärme finns här ännu kvar. —
Hur efter dagens tummel högt man skattar
en stilla kväll, som liksom sammanfattar
hvad ljufvast är och hvad som ljufvast var!
»Så dröjer än förborgadt i vårt sinne
från lifvets vårdag kvar ett minnets minne,
en purpursky, som fram bland moln sig stjäl.
Är mörk och skum än ofta lefnadskvällen,
sitt skimmer likt en norrskensnatt kring fjällen
och sina stjärnor äger den likväl.»
Ja, dessa dina stjärnor sände ljuset
än till din stig, när sakta midnattssuset
ditt öra nådde och din syn blef matt.
Ej hoppets stråle från ditt läger flydde,
ny för din blick en morgonstrimma grydde,
när döden vid din hufvudgärd re’n satt.
Så såg jag dig i ädla sällskapsrunden,
så äfven i den sorgsna afskedsstunden,
så har jag lärt dig vörda mer och mer;
så dig jag funnit nornan lik i raden
af höge siare i bildningsstaden,
och så ännu i minnet jag dig ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
