Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En japanskas bikt. Bearbetning från japanskan. Af André Bellessort. Öfversättning från det franska manuskriptet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyckfull och trolös kvinna, så är det mig
omöjligt, fullkomligt omöjligt att vaka
öfver familjen Ichiyamas risgryta.
Och ändå har herr Ichiyama
hvarken kroppsligen eller andligen något lyte.
Han är liten till växten, men har hvit
hy, rak näsa och små fina mustascher.
Man kan inte säga, att han är vacker,
men ännu mindre att han är ful. Han
har studerat vid en af statens skolor
och är anställd som tjänsteman af tredje
graden i ett af departementen. Fastän
han två gånger fallit igenom i examen
till andra graden, så är jag öfvertygad
om, att han förr eller senare skall lyckas,
ty jag vet hur ihärdig han är. Hans
ekonomiska ställning är god, om också
ej särdeles lysande, men så är också
hans smak enkel och hans lefnadssätt
anspråkslöst. För sin mor hyser han
den innerligaste tillgifvenhet. — Men,
fru Io, hvarför älskar ni honom då ej?
— Älska honom! Hur skulle man väl
kunna älska honom? Hur skulle man
kunna stå ut med att lefva samman med
honom? Jag skall berätta min historia,
så får ni själf döma.
En dag i medlet af januari var jag
och spelade kort hos min vän, fröken
Nakatami. Vi bruka hvarje år vid den
tiden samlas hos henne och spela, och
jag kan lika litet tänka mig en januari
månad utan denna förströelse som en
vår utan körsbärsblommor eller en höst
utan krysantemum. De äro så vackra,
våra kort, med sina fåglar, fjärilar,
gammaldags verser och med de olika
månadernas blommor. Då gäller det
minsann att ha ögonen öppna, att vara
snabb i fingrarna och att ha godt minne!
Vi voro sex, sju flickor, alla för detta
skolkamrater, och lika många unga män,
vänner till fröken Nakatamis bror. En
af dem föreföll mycket tillbakadragen,
till och med litet melankolisk, midt i
den allmänna glädjen. Jag fäste mig vid,
att han oafbrutet snodde sina mustascher.
Det var herr Ichiyama. För öfrigt gaf
jag ej akt på honom, och när klockan
slog elfva och mina föräldrars djinrikisha
gnisslade i sanden utanför, hade jag haft
så roligt och var så upptagen af spelet,
att jag knappt kunde tro mina öron.
Under det jag åkte hem, tänkte jag bara
på korten. Hvarken då på kvällen eller
under de följande dagarna ägnade jag
en tanke åt den allvarsamme unge
mannen, som tyst och sluten snodde sina
små europeiska mustascher.
Två veckor förflöto, och så kom en
dag fröken Nakatami på besök. Jag lät
köpa hem små riskorfvar, och under
det vi sutto i mitt rum och åto, började
hon tala om herr Ichiyama, »en så
pålitlig ung man, så intelligent och så
ovanligt hemmastadd i alla europeiska
seder och bruk. Han är alldeles
ensam i världen», fortsatte hon, »utan några
andra släktingar än sin mor, som är
en utmärkt människa.» Hvarför fann
sig fröken Nakatami föranlåten att tala
om och loforda herr Ichiyama och hans
mor? Jag hade ju icke frågat henne om
dem. Hvad angick det mig, om herr
Ichiyama var aldrig så hygglig och
präktig! Det var emellertid på detta sätt
som man sökte bana sig väg till mitt
hjärta.
Dagen därpå kom herr Nakatami
hem till oss och hade ett långt samtal
med min far. När han gått, kallade min
far in mig.
— Vill du gifta flig med herr
Ichiyama? frågade han.
Jag stod där häpen. Jag hade bara
sett herr Ichiyama en enda gång, och
han hade ej gjort något behagligt
intryck på mig. Jag skakade nekande på
hufvudet.
— Nå ja, du är ju endast sjutton årr
återtog min far. Det är då ingen
brådska. Du kan vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
