Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En japanskas bikt. Bearbetning från japanskan. Af André Bellessort. Öfversättning från det franska manuskriptet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man lär göra i mycket civiliserade
länder. Jag hoppades få se Hakone och
en soluppgång på dess vackra sjö, i hvilken
berget Fuji speglar sig. Eller kanske
ämnade han föra mig till Enoshima, där
alla butiker glänsa af hafssnäckor och
man säljer fina koraller, skära som
per-sikoblommor, och hvarest man i klart
väder i fjärran ser röken från två
vulkaner tvärs öfver hafvet. Vi skulle också
kunnat stanna i Kamakura, där gudarna
bo. Skogarna växa ända ned till
hafs-stranden, och världens största Buddhabild
sitter där med sina korslagda händer
högt öfver tallar och körsbärsträd . . .
Men nej! Herr Ichiyama hade fått några
dagars tjänstledighet från ministeriet för
att frambära sina öfliga
vördnadsbety-gelser vid förfädrens grafvar, och han
förde mig således till sin födelsestad,
till Iatebaiashi.
Denna stad har också sin specialitet:
där tillverkas ett slags järnkittlar af en
särskild form, breda och flatbottnade.
Det är den enda sevärdhet, som den
kan bjuda resande på. Men i närheten
ligger Azaleakullen. Herr Ichiyama
berättade med stolthet för mig, att i forna
tider hade en kejsarinna kommit för att
se dessa blommor, som lära vara äldre
och praktfullare än några andra azaleor
i hela kejsardömet Japan.
Vi stego af tåget vid Sano station,
och ett par landtliga djinrikishor drogo
oss under två timmars tid långsamt som
ett oxspann längs förskräckliga vägar.
Ändtligen voro vi då framme i herr
Ichiyamas födelsestad, och man visade
oss upp i öfre våningen af ett litet
värdshus, hvarifrån man hade utsikt öfver en
mängd mörka gamla hus. Riset, som
uppasserskan bar upp till oss, var hårdt
och för litet kokt, såserna voro för salta
och grönsakerna både för skarpt
kryddade och för mjuka.
— Det där förslår inte, sade herr
Ichiyama, litet generad, jag skall säga
till om en omelett.
Under det jag väntade på omeletten,
tog han utan tvekan för sig af
grönsakerna och lämnade icke en droppe
sås.
— Hä, sade han, jag förstår, att ett
hufvudstadsbarn som du rynkar på näsan
åt en dylik måltid, men jag, som vuxit
upp på landet, jag för min del föredrar
den framför den mer eller mindre färska
fisk, som ni äta i Tokio.
Hur europeisk herr Ichiyama än är,
så har han likväl förblifvit ett barn af
sin by: han tycker om sin barndoms
illa lagade rätter, och när vi efter
frukosten begåfvo oss till kyrkogården, fick
jag till min förvåning se, att han
bibehållit flera gamla bruk.
Kyrkogården låg i en utkant af byn,
rundt omkring en torftig kyrka. Herr
Ichiyama styrde sina steg till sin familjs
grafvar, små enkla grafvar, täckta af
ohuggna stenar.
— Det här är min farfars graf, sade
han, och hans hustrus, och där är min
äldsta systers och min fars.
När han tvättat stenarna och lagt
dit sina blommor, uppmanade han mig
att förrätta min andakt, och själf stod
han en lång stund med sänkt hufvud
och med hatten i hand. Sedan
presenterade han mig för bonzen, lämnade
honom sin offerskärf och bad honom bedja
för de döda. Under det vi tillsammans
drucko en kopp té, började de ett långt
samtal, som föreföll mig odrägligt
tråkigt, ty de talade ej om annat än om
skördeutsikterna och om gödningsämnen.
Under mer än en timme satt jag där
kvarhållen som en pant i en
fordringsägares våld. Herr Ichiyama märkte
emellertid till slut, att jag ej alls följde
med samtalet, och reste sig för att gå.
Då vi kommit ut, frågade jag
honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
