Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Urskuldaren. Berättelse. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URSKULDAREN.
BERÄTTELSE
Af HENNING
»Det är en svaghet att icke motstå
de onda, men hvilken galenskap att
vilja skada dem!» Montaigne.
N gammal man vandrade
framåt en väg. Han hade
gått hela dagen utan att
möta någon människa. Då
började han tala onda ord
till träden och stenarna, förebrående dem
det kval, som den dagslånga
ensamheten tillfogat honom.
— Hvarför stån I så många i hop
och gören vägen mellan människornas
boningar lång? Och stenar som ligga
obrutna och snår som binda, när skolen
I forma eder till människornas gagn?
Odemarker skilja människoboningar,
alltid ödemarker!
I detsamma for aftonvinden genom
skogen, solen lyfte upp sina strålar öfver
molnen för att lämna vinden rum och
sjönk själf bortom bergen. Men i
skymningen vakna träden och börja se.
Under dagen hållas de i en ljus dvala, så
att de endast skymta sina egna gröna
höljen liksom en skinande luft omkring
sig, men när kvällen kommer, falla
förlåtarna bort, och de börja se.
Nu sågo de den gamle mannen gå
vägen fram med vredgade steg, och de
darrade och sade sinsemellan:
— Bland oss ha längesedan de vilda
djuren, som blickade styggt mot himlen
VON ME^STED.
och styggt mot jorden och voro en
skräck för sig själfva och hvarandra, dött
bort. När skola vi bli så många, att
ödemarkerna, som nu fyllas af de
vildaste af alla djur, trängas ut och vi
öf-verskygga hela jorden? När skola vi
besegra de onda människorna, som hata
oss och hindra skogen att vinna världen
och göra den till sitt rike?
Men den gamle mannen hörde icke
trädens ord. Han hörde blott, att
skogen brusade, att det sprang som en
rasslande skara af krigsmän genom de
taggiga grantopparna, och ur de väldiga
tallarnes kronor, som vaggade af och
an, såg han stirra mot sig dystert
hotande ögon.
Så litet förstod han skogen, att han
tog dess sorg för vrede, och han
påskyndade sina steg än mer.
Efter vid pass en timme glesnade
träden mot en stor slätt, som låg mörk
långt mot fjärran. Men när han vikit om
en vägkrök, såg han hafvet, och vid
stranden låg en brinnande by. Luften förde
då och då till honom jämmerrop och
skräckfull kvidan, och då han kom
närmare, hörde han genom eldslågornas dån
de mörka våldsrösterna af män, som
stego i båtar, släpande med sig sina
offer. Och de rodde ut till ett fartyg,
som väntade dem med korta slag
utanför viken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
