Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Urskuldaren. Berättelse. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då stannade den gamle under sista
trädet vid slättens bryn och prisade
skogen, som gjort vägen mellan
människornas boningar så lång, att han icke
kommit in i byn förr.
Med försiktiga steg närmade han sig
därpå de brinnande husen, tills han kände
hur hettan skrumpnade skinnet och kom
skägget att knollra sig. Bland ruinerna
varsnade han flera människolik, somliga
badande i blodpölar, som speglade de
giriga lågorna, andra förkolnade af
elden och svarta. Och han suckaSe tungt.
Länge satt han vid stranden,
stjärnorna tändes öfver honom, hafvet
prasslade sakta bland de hvita stenarna,
lågorna i byn sjönko liksom trötta af att
förgöra, och gubbens panna sänktes
djupare mot bröstet.
Han spratt till och vaknade vid att
något rörde sig i hans närhet. Det var
ett barn. En gosse på#tolf eller
tretton år stod invid vattnet och lyfte
armarna mot himlen och skakade de små
händerna knutna mot stjärnorna och sade:
— Min mor ha de dödat, min far
ha de släpat bort i fångenskap, mina
syskons blod har jag sett förrinna i
sanden. Gud är icke god, som kan
tilllåta, att detta sker, att så mycket ondt sker!
Barnets stämma kväfdes, men icke
af tårar. Med stora, brännheta, torra
ögon såg gossen mot stjärnorna, liksom
den törstande i öknen stirrar mot de
glödande sandkornen, som drifvits upp
af vinden och som fylla luften.
Men när den gamle hörde barnets
hatfulla och förtviflade ord, vaknade
fromheten hos honom, och han tänkte
tala bestraffande och i helig vrede, men
så mindes han, att tårlösa ögon icke
gärna låta sig skrämmas till tårar och
att hårda sinnen icke kufvas genom
hårdhet. Då gjorde han sin röst blid och
kallade på gossen. Han tänkte på den
Gud, som vi skapat oss i vår fantasi
-efter värt högsta mänskliga beläte och
som har en så ofantligt stor kärlek, att
den öfvergår allt förstånd, och han sade:
— Barn, var icke hätsk och icke
ond, som de som öfvat ondt mot dig,
ty kanske ha dessa våldsmän, som du
förbannar, själfva en gång träffats af
ondt, och kanske äro de olyckliga,
förtviflade varelser liksom du! Var mild,
och låt icke det onda tillväxa i världen!
Väl är du ännu för svag för en så stor
börda som mildheten är, men om du
tar den uppå dig, skall den slutligen
komma att bära dig och lyfta dig högre
än andra människor.
— Främmande man, svarade barnet,
jag förstår dig icke. Min far är i
träl-dom, min mor ligger död under vårt
hems spillror, mina syskons blod
förrinner i sanden. Du säger, att jag icke får
vredgas. Hvem är du? Jag förstår dig icke!
Den gamle mannen satt länge tyst.
— Hvem jag är, mumlade han och
skakade på det åldriga hufvudet, så att
de grånade lockarna föllo fram och dolde
hans ögon. Just den frågan klingade
till honom som minnet från hans
ungdom, då han sport häftigt och trotsigt
om många ting. Men med åren hade
frågorna tystnat, om därför att han
mistat hoppet om ett svar eller att han
kände, att han nalkades svaret, det
visste han icke själf.
Han hade under sitt lifs långa
vandring öfvat godt i världen utan att tänka
mycket däröfver, och han hade fått
namn om sig att vara en vis och from
man, hvilkens ord voro värda att
förvaras i människornas väldiga
ordskattkammare, i böckerna!
Men han hade icke på länge frågat
sig hvem han var, och då han nu
eftertänkte hvad han skulle svara barnet, så
att det skulle förstå, hvad han själf
aldrig förstått, rann honom en saga om
skapelsen i sinnet, och han började berätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
