Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Urskuldaren. Berättelse. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— I de allra första tiderna, innan
ännu världen var skapad, fanns endast
Gud till och vid sidan af Honom
urämnet, det stora kaos! Och Gud
vaktade kaos, såsom en trädgårdsmästare
ett frö, hvilket måste hindras från att
’gro. Ty i kaos låg en gåta förborgad,
hvars tydning Gud själf ej ännu
genomskådat. I sin aning såg Han, att den
var sammansatt af en oändlig mångfald
af gåtor, och sväfvande och osäkert,
aldrig såsom han ville det, klart och
be-stämdt, följde han deras lösning ut i
det fjärran oändliga. Och allt vissare
blef det för Honom, att kaos måste
vaktas som ett sofvande vilddjur och
hindras från att växa och vakna och
dana världen. Men en gång, då Gud
var försjunken i grubbel som alltid,
omedveten om att Kaos, det dunkla,
jäsande urämnet, växte och grodde just
såsom grubbel i Hans hjärna — fann
Han en tanke, som syntes Honom den
skönaste af alla gåtor, och till den grad
intogs Han af denna tanke, att Han
glömde allt annat. Kaos lämnadt åt sig
själft reste sig då fruktansvärdt och
väldigt, splittrades af sin egen kraft och
blef solar och planeter, fyllande rymden.
Och så blef världen till af våda!
När Vår Herre såg hvad som hade
händt och att detta, som Han så länge
sökt förhindra, inträffat, fylldes Han af
en bäfvan, en sorg, i jämförelse hvarmed
människans är ett intet, ty Han såg i
detsamma alltings lösning Han såg,
hur ondskan skulle föda smärtan och
smärtan föda hatet och först långt långt
ut i tiderna hatet föda mildheten. Och
Han led med det skapade, med
människorna och med djuren och växterna
och träden, med stenarna, som måste
kvida öfver sin fångenskap och med
haf-vet, som måste slå i gagnlösa vågor, och
med världarna, som aldrig skulle stanna...
Men Skaparen förebrådde sig ej länge,
ty tanken som Han tänkt och som bar
skulden till allt, var så skön, att
ingen olycka och intet lidande skulle
kunnat hindra Honom att öfverlämna sig
åt den.
Och vet du, hvilken den tanken var?
— Nej! svarade gossen, och hans
ögon brunno icke längre så hatfullt heta.
— Det var tanken på barnet, sade
den gamle. Människobarnet, som har
ett så stort hjärta, att det förlåter och
lider med xdet som lider! Och dess ögon
äro det skönaste och mildaste som finnes,
så att Vår Herre, när han i drömmen
mötte godheten i ett barns blick, glömde
allt annat och icke gitte hindra att
världen blef till.
Länge såg gossen mot den gamles
panna, och sakta blefvo ögonen ljufva
som blommor, och munnen miste sitt
hårda drag och begynte skälfva. Och
en stor, oändlig mildhet drog som en
sky öfver hans ansikte. Stjärnorna
strålade upp, skogen kom närmare, och ett
underbart ljus strömmade från gossens
bleka drag öfver mot den gamles fårade
och tärda anlete.
Tyst frågade gossen ånyo:
— Hvem är du?
En djup suck steg ur den främmande
vandrarens bröst, och han svarade
sorgset och så sakta som om han fruktat
att höras af någon annan än barnet:
— Jag har sökt i mitt lif att göra
det onda godt, det är allt, och jag
kallar mig Guds urskuldare.
Sakta drog natten bort, stjärnorna
blektes, dagens ljus kom fram bakom
östra horisonten, och i den förödda byn
lade sig lågorna till ro vid sidan af
brustna, svarta bjälkar och förkolnade ben.
Den gamle mannen reste sig från
stenen, där han suttit, och tillsammans
med barnet begynte han begrafva de döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
