Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ty hälsa smittar, likaväl som sjukdom,
fast få tänka på det.»
Berättelsen kulminerar i det storformade
kapitlet, som skildrar själfva krisens timmar.
Ute bryter våren lös med sunnanblåsten
bräckande i rutan, och i sjukrummets hetta,
fylldt af ångest och feberhallucinationer,
ljuda Höga Visans ord, den största lifshymn
som är skrifven. Så segrar den unga
kvinnan — och författaren med henne. Ty
det är detta han vill säga oss, att tron på
lifvets möjligheter är den kraft, som skall
bära oss igenom det. Lifvet slår, men det
läker också. Det hämnar sig att gå
ut-omkring. Den säkraste döden är att icke
vilja lefva. Utan dröm före blir ingen
handling stor, utan handling efter blir drömmen
en dröm till döden. Det blir kris en gång,
om vi drömt för länge, och som Gustaf
Sparfvert sväfva vi mellan lif och död.
Räddningsimpulsen kan komma utifrån, det
är i oss själfva den skall växa sig stark,
och så få vi en gång göra den promenad,
som Sparfvert gjorde en kyligt blå
våreftermiddag, när »ljuset låg blekt öfver
nakna gator och hus» och »romanen var
slut, och han hade att lefva utan den».
Per Hallströms mästerskap i
människoskildringen går ner till bokens bifigurer,
till den nyssnämnde Heimdal, gifven med
en bred humor och en ironi, som aldrig
sargar, till fru Almroth, Sparfverts
värdinna, en sötsur och förolämpad dam,
lefvan-de i stortvätt, böndagar och
väderleksskif-ten, och till hennes stackars dotter med sin
förkrympta skuggtillvaro. Däremot synes
mig rektorns figur misstecknad, kanske
därför att han ställts i allt för polär
motsättning till Sparfvert. Hans samtal med
doktorn faller i det uppkonstruerade och
verkar, åtminstone på mig, föga sannolikt.
Ännu en gång möta vi, i denna roman
om en half människa, som får kraft och
ger oss hopp om att bli en hel, de varma
ackord, som återkomma som ett ledmotiv
i hela Per Hallströms produktion:
medkänslan med allt lefvande. Ju mera
borttappad och afbladad af ödet en människa
syns, dess rikare får denna medkänsla
tillfälle att spela in, och kanske är det
därför författaren ända sedan Vilsna fåglar
(1894) med förkärlek sökt upp existenser
på lifvets sidovägar och ur dess skymning.
Mer än allt älskar han det spröda och
lamlande, som har svårt att finna sig själft
och får ta knuffar från alla håll, det som
lefver i aningar och ger aningar, och
omkring detta ställer han också gärna
aningarnas årstid, våren, med dess vemod, som
är lycka, och dess lycka, som är vemod.
B. H. B.
Henning von Melsted: Nöd. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Henning von Melsteds sista bok, den
sjunde i ordningen, är icke hans rikaste —
både Kärleksresan och Stor7ntider peka
öfver större vidder —, men det är utan
gensaga den konstnärligt fullödigaste, och hans
berättartalang har här hemfört en stor seger.
Författarens utvecklingskurva är denna:
först den unga kraftens begär att skaffa sig
armbågsrum, att få luft omkring sig, så att
den har något att ropa i, att tvinga
människorna att lyssna, gåpåare- och
enfant-terrible-politiken, naturligtvis med de
artistiska hänsynen uppe. Han vill röra
vid litet af hvarje, som har åren och
traditionerna för sig, och så fort han rör vid
det, börjar det spricka i fogningarna. Det
håller inte att ta i. Och han känner den
första lyckokänslan af en upptäckt, den första
kraftkänslan af en seger. Men han blir
äldre, hans öga blir närsyntare och
närsyntare, och till sist blir detta att se, icke blott
att upptäcka brister, för honom det
viktigaste af allt. Han vill se och förstå, och
hvad han ser behöfver han många ord att
förklara. Psykologen och dialektikern aflösa
stormmannen. Med sin rörliga intelligens,
som så villigt reagerar för allt och alla, blir
han de sammansatta, särskildt de erotiska,
känslornas lodare, och länge har denna
ståndpunkt varit hans mest i ögonen fallande.
Det har legat en fara i den. Han har
någon gång förledts att drifva sitt
psykologiserande som sport och lyft en tämligen enkel
erotik på ett högre plan än den förtjänar. Man
har kunnat se den dialektiska skickligheten
utan att känna sig öfvertygad af resultatet,
på sin höjd accepterat det med det tysta
förbehållet, att allt låter säga sig och att
det inte är mycket som är omöjligt för en
drifven tunga.
Hvad det konstnärliga angår, har
kompositionen ofta varit borttappad i hugskott
och paradoxer, en rik tankes alla
korsfäkt-ningar. Med Nöd äro de konstnärliga
intressena först och sist tillgodosedda, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
