Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det har blifvit en tekniskt lika förträfflig
berättelse som den är djupt gripande genom
sitt ämne.
Den handlar om ett storstadsöde. En
butikflickas lifsnöd, korta kärlekslycka och
undergång. Ett hvardagsöde, ett öde som
tusens. Rundt omkring denna lilla burfågel
med sitt trötta och förtviflade flaxande
vingarna blodiga, skildrad af författaren med en
medkänsla, som aldrig höjer rösten och
därför blott verkar så mycket starkare, är
uppdraget ett galleri af typer, löjliga, stupida,
elaka, medryckande. Ett modernt, icke
alldeles prima inackorderingsställe med dylika
inrättningars hela förmåga att få fram det
otrefligaste och småaktigaste i samvaron
mellan människor. Det finns en apoplektisk
kapten med dödsfruktan i hälarna, damer
af mycket jordisk kaliber, husets tjänsteande,
härlig i åminnelse, värdinnan själf, som
ovanligt ledigt lyckas klara sig för vår sympati,
och doktorn-förföraren, en den fysiska
styrkans och obesvärade moralens vanliga
rof-djurstyp, med en blandning af tilldragande
och frånstötande egenskaper, som af
författaren tillredts med ovanlig konst.
Berättelsen öfverflödar af gatvyer och
ögonblicksbilder från Stockholm i dag, alla
mästerliga. En vårskildring har en särskild
glans öfver sig. »Grönskan springer ut,
och skyarna forma sig likt blommande
äppelträdkronor.» Det är små pasteller,
sådana blott de bägge hufvudstadskännarna,
Hjalmar Söderberg och Henning Berger, ha
motstycken till.
En och annan invändning kan man ju
göra. Principalens söndagsvisit hos Anna
för att beklaga sig öfver hennes trötthet,
liksom ännu mer hans ord att »när man
ser ut som hon gör, behöfver man inte sakna
biförtjänster» är ett experiment i det
brutala, som faller till marken. Han kan tänka
det, men att han säger det är bra otroligt.
På samma sätt är den tokiga gummans
införande i novellens final ett experiment i
det litet arrangeradt hemska, och hela
figuren verkar blodlös och Ibsendimmig midt
i det öfriga, sällspordt friskt och lefvande
gifna människogalleriet.
I det hela är boken lika stark som sann.
Den är icke och vill naturligtvis icke vara
annat än en lifsskildring, och om man ändå
känner sig uppfordrad att leta rätt på en
tendens i den, så är det lätt gjordt. Den
ropar från hvarenda sida. I första hälften
af det nyssgångna seklet fanns i England
en man, som hette Thomas Hood och som
skref The song of the skirt, romansen om
sömmerskan, som måste sy sig till döds för
att letva — »Det är ej linnen de slita ut,
men lefvande människolif» —, och den
sången gaf tusentals sömmerskor en
drägligare tillvaro. Det finns en mission att
fylla i våra dar, icke blott mot
sömmerskorna utan mot många andra och ej minst
mot de unga och gamla kvinnor, som stå
fastlåsta bakom en disk från morgon till
kväll — för trettio, fyrtio kronor i
månaden. Melsteds novell kan vara ett
väckar-rop, så godt som Hoods dikt en gång, och
allmänheten utanför disken bör läsa den.
Ty att »grosshandlaren» gör det är väl
knappast antagligt.
B. H. B.
Arvid MörnE: Nya sånger. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
— Ny tid. Stockholm, Björck & Börjesson.
Dessa bägge samlingar af den finske
diktaren, den första från 1901 och den
andra från 1903, ge tillsammans en
poetbild med en markerad, om också icke allt
för egendomlig profil. Han är hvarken
kolorist eller musiker, det är en sober och
säker hand, som bygger stroferna
omsorgsfullt och ofta ger dem en epigrammisk spets,
och han fortsätter på det hela goda
traditioner i svensk vers, Snoilsky exempelvis,
utan att därför verka epigon.
Detta om formen. Hvad skaldens
idékrets beträffar, så är den litet svår att
upp-liniera i den första af diktsamlingarna.
Han är patriot, naturligtvis, och besjunger
sitt land vackert men utan stora åthäfvor
och ofta med en liten biton af misströstan
på sig själf och sitt folk, som fått stora
minnen att bära på och känna sig
förplik-tigadt emot och kanske icke alldeles så
säkert skall gå i land med den svåra
framtiden. Det är upprop, anmaningar, tvifvel,
men som ram om alltsammans står det
finska landskapet i dess skönhet, öar och
haf och sommarhimlar, och skalden glömmer
sin oro för att måla en skärgårdsvy från
Nyland, en seglats eller ett nybyggararbete.
Det finns emellertid en ton, som lösgör
sig redan i Nya sånger, och det är
sympatien med tidens sociala rörelser, med
krafven på människorätt och människovärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
