Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som »går varmt» genom att ständigt vrida
sig kring sitt eget jags axel.
Jag har slutligen att omnämna en
samling Sagor (1903). Sagolynne har
Strindberg ju i viss mening alltid haft. Det
genialiskt nyckfulla och springande i hans
tankar, hans ständigt brinnande inbillning,
särskildt de senare årens dragning åt det
oförklarliga, är ju alltsammans förträffliga
ingredienser att laga lek- och
trollvärldar af. Här kan hans fantasi tumla sig
fritt, utan något sådant betsel som
kompositionens och motiveringens lagar. Här
är impulsen den enda lagen. Ingen
kräf-ver bevis, korten på bordet, det som sker
sker i kraft af något, hvarifrån ingen vädjan
ges, fantasiens allmakt, och vi måste
acceptera det. Atlas-Strindberg, som vacklat
under jordbördans tyngd af olösta gåtor,
slungar dem här ifrån sig, och med
händerna i knät och blicken ut i rymden säger
han som Sjusof’varen slutar: det är så
underligt alltihop.
Hvad som emellertid skiljer dessa Sagor
från sagor i egentlig mening är att de
allra flesta börja som en liten
verklighets-novell, stå midt ibland oss, tills plötsligt,
som vid ett tryck på en knapp,
scenförändringen är gjord och de höra till en
annan värld. Tekniken är densamma som
författaren användt i det bekanta
Drömspelet, och i själfva verket äro de små
drömspel allesammans. Konsten är
drömmens konst, som gör allting möjligt och
som har sin egen logik, hvilken vi förneka
i vaket tillstånd.
Åtskilliga af dem äro obetydliga, med
föga raison d’étre. Till de bästa räknar jag
den vackra fantasien Stora grusharpan,
som handlar om ett sjunket piano, som
ligger på sjöbottnen och spelar af vattnets
rörelser. Ett ungt människopar, som hör
klangen ända upp till sig, förundras och
tror i sin kärlekslycka, att det är inom
dem själfva det sjunger. Så få de veta
hvad det är. »Men bara det kom nya
badgäster, som icke kände sveket, så sutto
de och undrade och gladdes åt den okända
musiken, ända tills det kom några äldre
badgäster och upplyste dem om sveket.
Sen gladdes de icke mer.» — Vackra och
gripande äro också När träsvalan kom
i getapeln och Sankt Gott har ds saga.
I Gullhjälmar7ie i Alleberg få vi ett stycke
af den gamle, odödlige Strindberg, som
handskas med sitt kära fädernesland som
med en pisksnurra. Svensks samtal i berget
med våra högtsaliga kungar kan glädja en
i veckor.
Den lilla boken, som väl varit ett
lekverk för sin författare, är dock ett nytt
bevis till alla andra på allt som kunnat
uppstå och rymmas i denna oerhörda hjärna
— denna kvarn, där drifkraften aldrig tycks
tryta, om än mälden på senare år varit
ojämn och ofta underhaltig.
B. H. B.
Selma Lagerlöf: Kristuslegender. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Hon kom och tog oss midt i tidens
grubbel och psykologiserande — tog
barnet i oss och satte det vid en brasa och
började berätta sagor för det. Hon var
själf ett stort barn med öppna ögon, som
sågo bort öfver det som rörde sig omkring
dem, och så stark var hennes syn, att hon
upptäckte lif där vi bara sett dödt och
grått. Det var eldsken och vintermörker,
blåa skymningar och gul sol öfver hennes
ord, och i dessa lefde en värld, som vi
glömt för längesedan, 0111 den ens
någonsin existerat. Men hon visade att den inte
bara existerat, utan att den existerade ännu
—- blott man ville lyfta undan alla de glas,
som tiden satt för ögonen, och se med
blottad, oförvillad, naiv blick. Det är Selma
Lagerlöfs stora konst, att hon ofta förmått
göra oss till barn och låtit oss njuta som
barn. Det är här hennes begränsning också
ligger.
Hon är ingenting annat än
sagoberät-terska. Man talar om att hennes konst på
senare år mognat och fördjupats; det
förefaller mig meningslöst, när det är fråga om
henne. Hennes enastående begåfning har
aldrig gått djupare än i Gösta Berlings
saga9 En herrgårdssägen möjligen
undantagen, och hvad vi bruka mena med
konstnärlig mognad — herravälde öfver ämnet,
koncentration, skarpblick, ingående studium
o. d. — har för henne ingen betydelse, ja
kan tvärtom innebära en fara. Hon tar
icke ämnet, ämnet tar henne, hon gräfver
icke i det, hon får uppenbarelser af det,
hon grubblar icke, hon ser, och när ett
reflekterande element någon gång smyger
sig in, är det afgjordt till skada och
nedsätter endast verkan. Det väcker oss, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
