Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Selma Lagerlöf skall man lyssna med
halfslutna ögonlock.
Emellertid är det ju lätt att förstå,
hvar-ifrån talet om den ökade mognaden härrör;
det är författarinnans stil som förändrats
och fått andra ideal än de första. I Gösta
Berlings saga var den olidlig på sina
ställen (omkastad ordföljd, omotiverade
tempus-ändringar och andra skolmässigheter), men
verkade så mycket mera blixt här och hvar;
nu är den rensad, jämn och bredt glidande
— krönikornas till ytterlighet förenklade stil
med stora linjer och vag instrumentation.
Det är då också denna stil vi möta i
författarinnans sista bok, Kristuslegender. Är
den här den rättar De flesta äro väl genast
färdiga med svaret och svara ja. Mycket
af ämnet kräfver ju också onekligen den
bibliska berättelsens ton och stillsamma
patos, men de legender, som förtäljas, äro
dock så pass olika hvarandra, att det skulle
varit till gifven båtnad, om också stilen
följt med och icke genomförts i samma
tempo. Den borde ha målat som förr, icke
bara berättat. I två af samlingens längsta
och för öfrigt mest medryckande
berättelser, Den heliga Veronikas svetteduk och
Ljuslågan se vi allt för litet. Hvad är
det gjordt af ödsligheten i Sabinerbergen
och ödsligheten i kejsarboningen på Caprea
och hvad af landskapet kring Jerusalem,
när Ramiro lämnar staden med den
fladdrande lågan mellan händerna? Man betänke
att författarinnan själf besökt dessa sista
trakter, och man måste medge, att
skildringen i förvånande grad saknar friskhet och
omedelbarhet. Det är som den vore kopierad
ur en geografi. Nu kan man invända, att
det är helt annat det gäller om i berättelsen;
min tro är dock, att den skulle gjort större
intryck, om mera vikt fästs vid accessoarerna.
Att de bägge nämnda berättelserna ha
ställen af den högsta skönhet och med
Selma Lagerlöfs hela glans i fantasien öfver
sig är jag den siste att förneka. Bara ett
sådant uppslag som tanken om mötet
mellan Kristus och Tiberius -—- »han som älskar
alla människor och han som hatar dem» —
är stort, och jag kan inte tänka mig annat
än att det uppstått hos Selma Lagerlöf själf
och icke finns i den ursprungliga legenden.
I hvarje fall är det af författarinnan användt
med lysande effekt. Annars är det som
hennes fantasi någon gång känt sig
besvärad af den gifna legenden och icke fått
eller vågat ta sig tillräckligt fritt spelrum.
Förtjusande äro sådana saker som Flykten
till Egypten och / Nazaret berättade.
Andra äro obetydligare, för omständliga och
tröttande, och det fattas dem hvad som
icke borde fattas, nämligen just naivitet.
Den som presteras verkar konstlad och gör
berättelsen till en blott omskrifning, en
ut-spinning af ett gifvet stoff, icke till en dikt
för sig.
Boken i sin helhet skall icke komma
att nämnas i främsta ledet af sin
författarinnas rika produktion. Den är väl
närmast att betrakta som en »mellanbok», en
hvila efter de stora slagen med Jerusalem,
och som sådan har den skönhet nog för
att förtjäna den uppmärksamhet, som den
fått. När Sveriges populäraste författarinna
i denna stund väljer ett ämne som detta,
måste ju succés’n bland allmänheten vara
gifven. — Ännu en gång ger hon oss prof
på den sällsamma fantasi, som hämtat
tillbaka sagan i våra dar och fått äfven aldrig
så skeptiska och nervösa nutidsmänniskor
att sätta sig ner i den ständigt växande
ringen kring berätterskan. Det kan ju hända
att en och annan börjar smyga sig bort,
men det kommer tio nya i stället, och
deras andakt är hetare än någonsin.
B. H. B.
Henning Berger: Ridå. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Den vackra och välförtjänta framgång,
som Henning Berger vann med sin
debutbok Dämte (1901) har han utan svårighet
befäst genom Ridå. Andra boken brukar
ju vara ett slags pröfvo- och stötesten
för författarna; manspillan är här också
stark nog. Publiken vill ha nytt och åter
nytt, och ett namn, som väckt dess
medkänsla eller intresse en gång, kan nästa
gång blott väcka en gäspning. Men boken
nummer två måste i viss mening alltid bli
en upprepning af förstlingsverket — därest
den inte skall kräfva en ny tredjedel af
lifvet — och då gäller det: är attityden
så påfallande, är rösten så stark eller så
rik på tonfall, att det hela verkar som en
uppenbarelse för andra gången och vi äro
öfverflyglade på nytt? Ty det är detta vi
fordra: att bli öfverflyglade. All konst är
till sin innersta uppgift kritikdräpare,
för-blindare, den skall tysta oss i oss själfva;
kan den inte det, så duger den heller inte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
