Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och konstnären står där som en afslöjad
trollkarl med sina träägg och sin hatt med
tre bottnar.
Om Henning Berger har man nu till
en början att konstatera, att han kan sina
saker. Hans hand griper icke fel. Hans
fingrar fumla icke. Hans öga är ständigt
på vakt. Och den hvassa och ändå
vibrerande röst, som berättade om blodiga
ödesmisshandlingar, om gråa hvardagstragedier
eller galghumoristiska existenser, som flyta
ofvanpå, i den stora
struggle-for-life-konti-nenten, den rösten har lika stor makt att
ta oss, när den ger fattiga och förslitna
typer ur vårt eget hufvudstadslif.
Berger är stadsbarnet, gatskildraren,
impressionisten. Hans penna är släkt med
Steinlens ritstift, och ofta är det som han
verkligen förde ett ritstift. Han är
tecknare mer än målare, färgskalan är
jämförelsevis liten, det är mest arbeten i svart och
hvitt, i grått från morgondimmorna öfver
en förstadsaveny eller i sömnigt gult från
en lykta eller i blåfruset från en båglampa.
Hans hjärta darrar i gatans skuggspel, och
hans hand vill söka de betrycktas och
förföljdas, liksom hans öga helst stannar vid
ögon i feber eller med olyckans döende
pupiller. Den värld, som rör sig bakom
hans »Ridå», har icke mycket rum för det
tillknäppta och soignerade släkte, som oljat
sig fram genom tillvaron utan skrubbsår
och blåmärken. Hvad Berger skildrar bäst
är just skrubbsåren. Hans människor lefva
på rester nästan allihop — rester af -en
inbillning, en idé, en förgången eller
förfuskad glans. Den stackars annonsagenten
(i novellen med samma namn) slungas som
en kastboll mellan tillvarons stötar, alltid
leende, alltid bockande, tills alla hans
leenden och bockningar sluta i en säng på en
vindskupa. Förfallen är ett nytt nummer
i samlingen, Stanislaus Podorskys
illusioner ger med utomordentlig skärpa och
glans i stilen en episod, som sväller ut till
en hel symbol. Det ridspöslag, som träffar
den lille svärmande artistens dammiga ulster,
är det slag af verkligheten, som hvarenda
fantasimänniska fått känna på — när
solskenet narrat henne . . .
Alla de tolf små novellerna äro icke
betydande. I den nyssnämda »Förfallen»
är ämnet så uttröskadt, särskildt i åttiotals-
novellistiken, att det fordras författarens
hela konst för att föra fram det. Om En
julberättelse gäller ungefär samma sak,
och här och hvar i samlingen skulle man
velat haft det hela liksom lagdt på ett
högre plan, med mera luft i fantasien och
lifligare springande tanke. Författarens
skärpa kan någon gång verka steril, hans
intelligens för insnörd. Högst i boken
sätter jag: Ridå och En Kungsholmsromans.
Den förstnämda är en femte akt, en krasch,
gifven med en koncentration, som hör till
det enastående, och mästerligt är den
ensamme, oböjlige mannen, som faller på sin
stolthet, placerad i teaterns surr, liksom i
ödsligheten utanför i den blåsiga snökvällen.
Slutordet låter som ett pistolskott. — Men
pärlan i novellsamlingen är och blir »En
Kungsholmsromans». En af Ibsens mest
bekanta dikter, »Borte!», är tre korta strofer.
Skaldens biografer kunna berätta, att dikten
ursprungligen haft mer än dubbla längden,
tills den förtätats i denna quinta essentia
af slutad fest, nattmörker och skilsmässa.
En dylik quinta essentia gömma de fyra
små kapitel, som tillhopa bilda
Kungsholms-romansen; de äro likt fyra strofer i en
prosadikt, som författaren kramat samman.
Misstar jag mig mycket, om jag säger att
»En Kungsholmsromans» från början varit
ämnad till — en Kungsholmsroman? Som
den nu är synes den mig i alla händelser
utgöra toppunkten i Bergers konst hittills,
och jag får bekänna, att den förledt mig
till mer än en promenad i en stadsdel,
som jag annars icke håller af.
Skildringens tempo i Ridå är ett
annat och stillsammare än i Därute. Det
är icke samma rusande fart, beroende
naturligtvis på att böckernas miljöer äro så
olika, men styrkan är densamma i bägge,
kanske blott mer förfinad i sista boken.
Författarens område är icke stort ännu,
men gränserna böra kunna flyttas ut, och
det kan ju ligga en fara i att uteslutande
drifva koncentrationskonst. Lifvet ryms
icke i ett epigram. Henning Bergers talang
skall väl en gång ge oss större saker än
den gjort, men jag har svårt att tänka
mig, att den skall ge otadligare konst än
med »Därute» och nu sist »Ridå».
B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
