Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LAGERIDYLL.
stämmelser, och att de behöfde den
genomgående revision i human anda,
som så länge påyrkats, men han hade
endast hyst den kanske felaktiga upp-
fattningen, att man tillsvidare borde
fasthålla vid lagens bokstaf. Emellertid
såg han ju nu, att vederbörande ante-
ciperade framtiden och själfmant lin-
drade straffpåföljderna i afvaktan på den
önskade reformen.
Majoren, som länge varit otålig, af-
bröt tvärt:
»Nej, det skall nu auditören fan
heller tro, att vi vill ha någon revide-
ring af krigslagarna, för de är förban-
nadt bra som de är.»
Ute i förstugan böjde 96 undergifvet
och tåligt sitt hufvud. Han förstod in-
genting längre, det var underliga ord,
och de tycktes honom litet angå hans
öde.
Men inne på expeditionen satt au-
ditören också han stum af förvåning:
sannerligen om han begrep knektarna,
detta var där ju ingen mening i. Löjt-
nant Jödin fnissade, och öfverstelöjt-
nanten gjorde slut på situationen, som
han fann genant, genom att resa sig
och säga:
»Vi få telefonera till öfversten.»
Öfversten fick en muntlig redogö-
relse för saken i telefon, och utslaget
kom ögonblickligt: »Ge honom fem
gröna. Godmiddag.» Afringning.
Om en liten stund kallades 96 in,
och det befanns, att krigsrätten efter
företagen öfverläggning fann skäligt att
döma beväringsrekryten 96 Valdemars-
son, i enlighet med § den och den,
strafflagen för krigsmakten, jämförd med
§ den och den, för våld mot förman, be-
gånget under förmildrande omständig-
heter, till 5 dagars sträng vaktarrest med
sängkläder.
»Är 96 Valdemarsson nöjd med do-
men», frågade öfverstelöjtnanten.
»Ja, öfverstelöjtnant», ljöd en af glad
förvåning halfkväfd röst från dörren.
Auditören satt på hemvägen i järn-
vägskupén och försökte begripa det högre
armébefälets ståndpunkt i fråga om yr-
kandet på humanare krigslagar. Han
hade rökat slut på den cigarr, som han
tändt vid stationen ofvanpå den splen-
dida middagen i officersmässen, innan
det gick upp för honom, att det kunde
vara bekvämt att ha de höga straff-
bestämmelserna till hands i ett eller an-
nat speciellt fall, äfven om man inte an-
vände dem i hvardagslag, och att det
likaledes kunde vara bra att ha en viss
obestämd och tänjbar praxis på att
ådorna mycket lägre straff än lagen stad-
gade. Auditören förargades, när han
tänkte på sin faute. Det var mycket
han inte begrep ännu, men han föresatte
sig att vara läraktig. Med en suck
vecklade han upp Nya Dagligt Alle-
handa.
96 hade tid på sig innan det blef
kväll och han skulle börja aftjäna sitt
straff. Han visste att det skulle bli
långt och svårt, men han gladde sig
ändå att få komma in i den mörka cel-
len ; han tyckte det skulle bli som när
han var liten, då han hade varit stygg
och fått stryk af far och sedan gömde
hufvudet i mors knä för att ingen skulle
se honom och han ingen. När kvällen
kom, tog han sin bädd på ryggen och
knogade bort till det röda huset, som
låg så vackert i furudungen. På trap-
pan såg han ännu en gång ut öfver
trakten: nere i dalen stego dimmorna
redan täta och hvita, men i väster stod
himlen ljus som pärlemor öfver furu-
topparna. Långt uppe på den skogiga
höjden låg en gård, där ett ensamt föns-
ter ännu glimmade rödt.
Han låg i mörkret pä sin halmma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
