Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK.
drass och tänkte. Så länge han gick
därute i luften och ljuset, var han bara
bedöfvad och vilsen och hade aldrig
orkat tänka riktigt på hvad han gjort,
det fick han spara till ensamheten, tyckte
han. Han hade mest tänkt pä, hvad
folk sade om honom och trodde om
honom, hvad han skulle få i straff och
hur det skulle gå honom under slutet af
mötet. Men nu var stunden kommen,
och de gamla tankarna kommo öfver
honom igen: hvarför hade detta skett,
hur kunde han vara oskyldig och skyl-
dig på en gång.
Hans tanke irrade fram och tillbaka,
outtröttligt och utan resultat. Han kunde
inte hjälpa, att han slagit korpral Hå-
kansson, det var som en annan lyft hans
arm. Det var Hilmas och korpral Mo-
bergs fel alltsamman, det trodde han,
men hur det hängde hop kunde han
inte inse, ty de hade ju inte tvingat
honom att slå någon. — Taptot ljöd,
det blef tyst derutanför, och blott otyd-
ligt hördes det som ett surrande från
barackerna; tystnadssignalens trumpet-
toner förklingade högtidligt och allt var
stilla, snart sofvo alla i lägret^ men 96
låg vaken länge, länge, innan han drog
filten öfver sig och med ett sakta stö-
nande somnade in.
Så låg han dygn efter dygn. Hans
hjärna arbetade rolöst, och när den var
trott, började hans fantasi syssla med
minnena hemifrån. Han slumrade in,
och han drömde om att han dansade
på dansbanan hemma i Arkelsby och
att han följde sin jänta hem en som-
marnatt. De gingo genom skogen, det
var alldeles mörkt, så att de knappast
sågo vägen, och han kysste henne flera
gånger. En mörk kropp dök opp in
på dem, han slog den omkull, och den
blef som ett litet barn, som skrek vid
deras fötter. Han böjde sig ned, men
flickan bara skrattade, och när han såg
upp, var det ljust igen, och hon hade
ett blått lif som han kände igen. . .
Efter tre dygn fick han sitta en dag
i en ljus cell, det hvilade ögonen, fast
det sved i början. När han kom in i
den mörka cellen igen, kändes det för-
färligt, men dagkorpralen, som bar ma-
ten till honom, fast han knappast kunde
röra den, tryckte samtidigt i hans hand
en påse full med små kulor.
Han satte sig ner på golfvet med
påsen: hvad kunde det vara? Han luk-
tade och bet i dem: det var ärter. Han
räknade dem: där var 367 stycken. Han
kände efter om där fanns springor i golf-
vet, men där fanns inga, och han kas-
tade ut dem allihopa och började sedan
krypa rundt omkring och söka opp dem.
366 fann han till slut, men den sista
dröjde det länge med; ändtligen fann
han den: den låg midt på golfvet.
Det gladde honom att han förstått
meningen med ärterna, och när dagkorp-
ralen på kvällen gaf honom två gröna
bokblad, förstod han, att det fanns de
som tyckte synd om honom. När allt
var tyst på natten, satt 96 i sin bur
och drillade som en näktergal; aldrig
hade han drillat så högt, och ibland blef
han rädd själf och lyssnade, men han
hörde inget annat ljud än stegen af
posten, som gick rundt arresten, och då
och då en ko, som råmade långt ute
från ängarna i Röde kärr.
Mänskorna måste inte vara så elaka,
tänkte 96 rörd mellan slagen, posten
kunde ju sladdra om musiken, men han
gör det inte, och dagkorpralen kunde
få arrest själf, om det blef upptäckt
hvad han gjort. Till och med öfverste-
löjtnanten kunde ju ha gett honom
mycket strängare straff. Hans sångar-
hjärta svällde, och han klämde i med en
lång, lång drill, som han hört någon
gång af en förälskad näktergal en rik-
tigt ljum och stjärnklar sommarnatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
