Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LAGERIDYLL.
Men med ens slutade han upp; det
kom för honom, att om mänskorna inte
voro så elaka och orättvisa som han
trodde, så måste han i alla fall ha gjort
något orätt, eftersom han fick lida detta.
Han började tänka igen, han tyckte lik-
som han hade en ny utgångspunkt nu.
Det var inte att han slagit korpralen,
på den punkten var han ett offer för
en mystisk och fientlig makt, det visste
han alldeles säkert, och det kunde han
aldrig gå från. Men kanske var det
något annat han gjort, som varit skuld
till hans olycka, fast han inte begrep
sammanhanget riktigt.
Med ens stod det för honom, så
brännande klart, att det föreföll honom
obegripligt, att han icke insett det förr:
han skulle aldrig ha brytt sig om Hilma.
Var det inte hans förhållande till henne,
som förorsakat hela hans olycka, var
det inte för hennes skull han varit så
ond. Det var orätt gjordt af honom att
hålla väl med henne, alldeles bestämdt
orätt, kandidat Brogren hade ju ogillat
det, det hade 96 märkt på honom trots
hans tystnad. Han hade varit elak mot
Anna därhemma, som varit hans käresta
allt från gamla dagar, och det var som
mor brukade säga: synden vandrar vä-
gen ut, men straffet står och väntar vid
närmaste knut. Och det var därför han
inte kunde rå för att han slog, det var
inte han, det var Gud som lyfte hans
arm för att han skulle få sitt straff.
Allt som varit honom gåtfullt var
klart nu, han kände som en stor och
lugn glädje öfver att ha allting i ord-
ning igen. Han hade icke kunnat sofva
mycket förut, men nu var han med ens
trött och sömnig, alldeles som efter ett
hårdt dagsverke, och han somnade tryggt
in, med ärtpåsen pä bröstet och bok-
bladen hopkramade i ena handen.
När han vaknade och såg upp, sved
det i ögonen, och han slöt dem hastigt
igen. Endast så småningom lyckades
han urskilja, att dörren stod öppen till
korridoren, som också stod för öppna
dörrar, så att en bred och gul flod af
ljus flöt in i cellen. Dammkornen gnist-
rade och dansade i de inböljande ljus-
vågorna. Sakta reste han sig upp med
ett matt leende, och sedan han torkat
ögonen, såg han, att väbeln stod på trös-
keln med nyckelknippan i handen. »Ja,
nu är det slut, Valdemarsson, nu kör vi
ut honom», smålog väbeln i sitt gråa
skägg.
Herre Gud, han var fri! Han hade
glömt all räkning af tiden som gått,
måtte ha sofvit länge; mest var han
böjd för att tro, att hans lycka berod-
de på att han ändtligen erkänt sin
synd och fått ögonen öppna för att det,
var Guds tuktande hand som förkrossat
honom.
Han steg upp, men ärtpåsen föll till
golfvet och ärterna rullade ut öfver til-
jorna. Skamsen och orolig, utan att
våga se upp, började han att plocka
upp ärterna och stoppade dem tillbaka
i påsen en och en, men väbeln skrattade
bara. »Låt dem ligga, det gör ingen-
ting», sade han, »och madrassen kan
Valdemarsson komma och hämta i kväll,
när det skymmer.»
96 Valdemarsson steg sakta och
tvekande ut. På trappan blef han stå-
ende, med handen för ögonen och näs-
tan bländad af solskenet. Det var vac-
kert väder och söndagsförmiddag, vä-
beln hade låtit honom sofva länge. Han
kände sig så lycklig och tacksam öfver
ljuset, fast det sved under ögonlocken,
och han stod i namnlös undran öfver
himmelens och landskapets starka och
brinnande färger. Lägergatan låg fram-
för honom, vimlande af lif, och han blef
yr af att se alla dessa oroliga gestalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
