Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 16 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RENASSANSFURSTINNA.
ligt lyckliga. Hon hade den lifliga och
skönhetsfyllda inbillning, som ger glans
åt tillvaron, den ljusa optimism, som
kommer en människa att alltid hoppas
det bästa och se en utgång ur hvarje
svårighet, den storsinthet, som är fjärran
från alla de lumpenheter, hvilka förbittra
så många människors lif, den humor som
hjälper öfver de små förtretligheterna,
den verksamma godhet, som finner glädje
i att göra godt åt andra och — först
och sist — förmågan att, glömmande sig
själf, gå helt upp i en stor och stark
känsla. Hon var också under den första
tiden af sitt äktenskap strålande lycklig.
Om hennes starka känsla för maken
vittna många ställen i hennes diktning,
isynnerhet i »Les Prisons», en själf bio-
grafisk dikt, som länge legat som ett
förgätet manuskript och först för några
år sedan utgifvits i tryck.
I starka kedjor, o I ljufva blickar,
som genomträngande till hjärtat gingen,
af eder bunden viljelös jag fördes,
det intet fanns, hvartill I mig ej fingen.
Mig tycktes dessa kedjor gyllne vara;
så jag dem älskat, tillbedt, att det föga
mig tycktes värdt allt annat uti världen
mot det: att se mig speglad i ditt öga.
Till hufvud, händer, fötter var jag bunden,
men ljufva voro bojorna att bära,
och aldrig öfver deras tvång jag sörjde,
hur djupt än i mitt kött de kunde skära.
Med öga sänkt, med knäna ödmjukt böjda,
— ty dag och natt i slafveri du höll mig —
jag var dock lycklig såsom aldrig annars:
min fångenskap som sällhet föreföll mig.
Och på ett annat ställe i samma dikt-
verk :
Liksom, när ovarsamt ett öga blickar
i middagsstunden upp mot solen klara
och sedan, blandadt, hvart det än sig vänder,
tror öfverallt sig skåda solen bara,
ser allt af rödt och gyllne sken omgjutet —
så, älskade, hvar gång jag dig fått skåda,
hvarhelst jag blickar, blott ditt anlet ser jag,
din bild allen ser öfverallt jag råda.
HENRIK AF NAVARRA.
Döm då hur ljuft mitt fångsel må mig vara,
då öfverallt jag ser ditt anlet bara!
Och om din åsyn var det starka bandet,
så var ditt tal — som ständigt för mig klingar -
den tunga kedja och den hårda boja,
som så mitt sinne alldeles betvingar,
att hvad jag borde dölja jag dig säger,
men det förtiger, som långt mera väger.
Liksom ett alltför våldsamt ljud kan vålla,
att för en stund blir liksom doft vårt öra:
om man välsignar, om man oss förbannar,
det är oss ett: vi kunna intet höra,
ty detta enda ljud har fyllt vår sinne,
det är det enda som vi ha i minne —
så ock med mig: ett är det som mig fyller.
Jag ler åt dem som det ett nöje kalla
att lyssna till musikens ljufva toner —
ditt tal för mig är harmonier alla.
Det fyller luften kring mig med ett välljud,
som är min sällhet. Ej behof jag äger
af orgel, luta, flöjter och fioler;
din röst till mig långt mer än detta säger.
Om jag ett vänligt ord af dig får höra,
ej annat ord i hela världen finnes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
