Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stormens stolta musik. Efter Walt Whitman. Öfversättning af Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORMENS STOLTA MUSIK. 347
(Ah själ, kvinnornas snyftan, de sårades kvidan i vånda,
hväsandet och sprakandet af flammor, svartnade ruiner, askan af städer,
en tröstlös mänsklighets klagosång.)
Nu fylles jag af melodier från hedna- och från medeltiden,
jag hör och ser harpospelare med sina harpor vid fester i det gamla Wales,
minnessångare hör jag sjunga sina kärleksvisor,
medeltids-barder, lekare och trubadurer hör jag.
Nu ljuder den stora orgeln
dallrande, och under den (likt jordens grundval,
från hvilken allting växer upp mot ljuset — af hvilken allt beror,
som tager form af skönhet, gratie och styrka, all ögonfröjd vi känna,
det gröna gräset, kvittrande fåglar och barn, som leka under himmelens skyar)
står den starka basen, och dess pulsering upphör ej,
lyftande, smältande samman allt det andra i sitt tonbad,,
och till den svara instrument i tusental,
spelmännens spel, all världens musikanter,
högtidliga mässor och hymner, som mana till andakt,
all hjärtats sång i glöd, i ve dess bittra kväde
och röster, outsägligt ljufva genom alla tider,
som till sin lösen togo jordens grundackord
af vind och skog och hafvets stora vågsvall,
en sammansatt och ny orkester, som länkar år vid år och land vid land,
som komme den, förnyande, från diktens fornvärld, ifrån Paradiset,
som sjönge den om färden dit, om längtan lång, — men nu är vandring all,
tillryggalagd är vägen, vandraren är hemma,
och människan och konsten äro med naturen ett igen.
Tutti! för jord och himmel.
(Ledaren Allsmäktig för an med stafven själf för en gångs skull.)
Den manliga strofen från världens äkta män,
och alla deras vif, som svara.
Fiolernas tungor
(Jag tror, o tungor, att I tolken detta hjärta, som ej sig själf kan tolka,
detta rufvande, trängtande hjärta, som ej sig själf kan tolka).
III.
Ah, sedan jag var barn,
du vet, o själ, hur till musik de blefvo, alla ljud jag hörde,
min moders stämma i en vaggsång eller psalm
(rösten, alla de mjuka rösterna, minnets kärleksfulla röster,
det sista undret af alla, o dyra moders, systers röster);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
