Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
419
Polydoros och Atenpdoros Laokoon, som
kämpar med Apollons ormar för sitt och
sina söners lif, han skriker icke — det
tränger endast suckar fram mellan de
halföppna läpparna.
Men om också denna skillnad i all-
mänhet gäller för den antika konsten,
hvars högsta lag är själsadel och form-
skönhet, så har Lessing likväl orätt i
att tillskrifva de modernas smaklösa god-
tycke upphäfvandet af gränsen mellan
bildande och diktande konst, sådan han
ville uppdraga den. Om till exempel
Mantegna, själf en passionerad beund-
rare af antiken, om han låter gudsmod-
ren snyfta så att munnen drages på sned
och ansiktet vanställes af djupa fåror och
om han i en radering framställer Johannes
vid Kristi grafläggning högljudt skrikande,
så rättfärdigas dessa s. k. »smaklösheter»
af den nya världsuppfattning, som i
konsten söker sig uttryck. Det är samma
uppfattning som berättigar Dürer att
teckna frälsaren såsom »Schmerzens-
mann», naken, eländig, törnekrönt, ned-
böjd af sorg — ett ideal som visserligen
icke präglas af klassisk skönhet men
som klart och gripande uttalar hvad
människones son lidit för vår frälsning.
Den lessingska gränsen för hvad konsten
får framställa är således politisk, icke
geografisk. Den flyttas allt efter det
någondera af de genom den åtskilda
makterna, betydelsen och formen,*vinner
i styrka. Må man blott med erynferna,
det straffande samvetets furier, tøvilka
antiken tänkte sig sköna, jämföra den
kristna konstens djäfvulsfantasier, döds-
danser och bödelsfysionomik!
Lessing var ingen konstkännare, men
han var en djupsinnig tänkare, och en rik-
tig tanke låg helt visst till grund för hans
resonnemang. Homeros kunde låta gudar-
na skratta så att Olympen darrade, och
de grekiska skalderna kunde låta ej blott
människor utan äfven gudinnor rifva sig
LAOKOONS TORSO. DETALJ AF LAOKOON-
GRUPPEN. / Vatikanens skulpturmuseum.
i håret. Men ingen konstnär har på all-
var framställt en skrattande gud eller
en till vanvettig förtviflan drifven gud-
inna. Ty det är dock en stor skillnad
mellan det tänkta och det åskådliga ut-
trycket, det som i dikten endast är ett
öfvergående moment i ett fortlöpande
och det som i konsten står i ett oför-
änderligt sammanhang. Darwins före-
gångare i uttrycksforskningen, sir Ch. Bell
(† 1843), likasom för öfrigt redan Lessing,
påpekade med rätta, att det som är kor-
rekt i en framställning på scenen icke
är det i en målning. »Vetenskapsman-
nen, som studerar symptomen, skådespe-
laren, som personifierar lidelsen, målaren,
som fäster den på duken, och bildhug-
garen, som förkroppsligar den i marmor,
äro alla iakttagare af naturen, men de
se den alla olika och med en känsla,
som bestämmes afderas olika uppgifter.»
Karikatyrtecknarens och statybildhugga-
rens ställning till det fysionomiska utvi-
sar kanske mest påtagligt skillnaden i
bildkonsternas förhållande till uttrycket.
Medan den förres frihet i detta afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
