Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
K. V. TEGENGREN.
hvarje närmande mellan honom och henne
var orätt och naturvidrigt. Därför ryste
hon tillbaka vid blotta tanken på en
flyktig beröring, därför var han henne
motbjudande och löjlig, därför skrattade
hon ut honom . . .
Och därför ryckte hon hastigt till
sig brickan och kilade därifrån som en
skygg hind, utan att mera bevärdiga
honom med en blick, och alltjämt små-
skrattande för sig själf. Snopen och
skamfiat såg filosofen henne försvinna
in i huset. Han brummade halfhögt,
förargad på flickan, förargad på sig själf.
— Hvarför skulle han också göra sig
löjlig? Han var ej bättre värd än att
bli utskrattad.
För att trösta sig, upprepade han i
tankarna allt styggt och fult och elakt,
han, den store kvinnohataren, skrifvit
om kvinnorna — dessa varelser af ett
lägre slag än mannen, som hela sitt lif
förblifva stora barn, förståndsfattiga, van-
vettigt slösaktiga, orättvisa och oefter-
tänksamma — dessa behagsjuka, lis-
mande, falska, trolösa, otacksamma va-
relser — detta lågvuxna, smalaxlade,
bredhöftade och kortbenta släkte, som
endast en af begäret omtöcknad manlig
omdömesförmåga kunde kalla för det
vackra könet ...
Småningom började dock hans själs-
jämvikt återvända, där han satt och såg
huru snön på alptopparna glödde i pur-
pur och rosa, medan skuggorna redan
föllo djupa och skarpa i klyftor och dal-
gångar. För att fullständigt lugna sig
beslöt han att företaga en aftonpromenad.
Han vandrade längs vägen, som förde
genom dalen, inandades doften från de
blommande fruktträden, lyssnade till få-
gelsången i trädgårdarna, som han pas-
serade, och åsåg, huru byinvånarna stö-
kade undan sina sista sysslor för dagen.
Och under vandringen fattade han
ett beslut: att resa redan tidigt följande
morgon. Han hade ej längre ro här
— längtade bort, hvart som helst —
ville ej bli påmint om den dumma his-
torien nyss — ville ej återse flickan.
När han återvände till värdshuset,
var det redan tämligen sent och ganska
skumt. Han kände dock ingen lust att
ännu draga sig tillbaka till sitt rum.
Kvällen var alltför vacker för att nötas
bort inomhus. Han beslöt att uppsöka
sin förra plats under päronträdet i träd-
gården, för att än en stund njuta af na-
turen. Och han styrde sina steg dit.
Men han fann platsen upptagen. I
dunklet skönjde han två gestalter, som
voro hvarandra mycket nära — en ung
man och en flicka, som höllo hvarandra
omfamnade. Och filosofen kände på sig
mera än han såg det, att flickan var
Marii och den unge mannen Alois, so-
nen i huset.
De hade ej märkt, att han nalkades;
de voro alltför upptagna af hvarandra
för att lägga märke till något annat.
Och han ville ej störa dem — kände
sig ej ens det ringaste svartsjuk. Ty
kärleken var till för de unga och dår-
aktiga — och han var ohjälpligen en
gammal man, gammal och vis . . .
Försiktigt smög han sig bort, gick
in i skänkrummet, som för tillfället stod
alldeles tomt, lät värdinnan ställa fram
litet torrskaffning och vin, åt en lätt
aftonvard, sade till om väckning följande
morgon och gick upp på sitt rum.
Här satte han sig vid det uppslagna
fönstret, som vette ut mot trädgården,
och stirrade på alpjättarnas mörka kon-
turer, som aftecknade sig mot den af
vårens lätta skymning beslöjade himme-
len, där en och annan stjärna tindrade
fram. Näktergalen sjöng i en buske
nedanför fönstret, och doften från de
blomhvita fruktträden var nästan bedöf-
vande. — —
. . . Hvad var det för ett ljud som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
