Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om modern spansk dramatik. Af Adolf Hillman. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oo
ADOLF HILLMAN.
EUGENIO SELLES.
saknades å andra sidan ej bisarrerier och
rena löjligheter, men publikens hänryckning
var i ständigt stigande, under det att kritiken
icke visade sig bevågen och icke sällan
var sträng. Samma öde har träffat de flesta
af Echegarays pjeser, och deras antal är stort,
två à tre årligen under trettio år. Med
En el seno de la muerte, »leyenda» i tre
akter på vers, uppförd första gången den i 2
april 1879 på Teatro Espanol, inträdde en
omkastning från kritikens sida. Det är en
aragonesisk legend från 1200-talet, där
Echegaray, genom att väcka hela den gamla
romantiken till lif, så att säga fascinerade
publiken, som med exaltation hälsade de
gamla nationella traditionerna välkomna
åter. Inför publikens entusiasm böjde sig
så framstående och stränga kritiker som
en Revilla, en Leopoldo Alas (pseud. Clarin),
båda nu döda, eller kanske rättare de gåfvo
Echegaray sitt erkännande, då han i sitt
andra skede byggde dramat på en inre
konflikt, i stället för som tillförene på en
yttre kollision.
Till medlet af 80-talet var Echegaray
publikens gunstling och den spanska tea-
terns diktator, men så började man små-
ningom tröttna på upprepningen af samma
toner, på hans stereotypa scenario, hans
bristande savoir faire och svaghet i utfö-
rande, som hans stora talang icke kunde
öfverskyla. Echegaray insåg faran och slog
in på nya vägar med Un critico incipiente
(1891), en skarp satir mot den moderna
kritiken och pressen, hvarefter följde El
hijo de Don Juan och Maria?ta, båda
uppförda 1892, den förra, såsom af författa-
ren själf angifves, inspirerad af Ibsens Gen-
gangere, den senare, bekant genom Carl
Bowallius’ öfversättning, som uppförts på
Dramatiska teatern. Det dröjde emeller-
tid ej länge, innan Echegaray återgick till
sitt första manér.
Echegaray må kalla sitt opus »drama»
eller 1 comedia», upplösningen blir i de
flesta fall tragisk, han är ingen lustspels-
diktare, och tårar strömma ymnigt i hans
komedier. Förklaringen till detta tåreflöde
finner man i hans själfbiografiska anteck-
ningar, som under en följd af år varit in-
förda och ännu pågå under titeln Recuerdos
i tidskriften La Espana moderna. Han
säger där bl. a.: »Det sublima i konsten
ligger i gråt, smärta, död. Då lyckan
har gränser, kommer hon i beröring med
det prosaiska, tränges med det vulgära.
Med ett ord lyckan är något inskränkt,
något till sina konturer noga bestämdt.
Sorgen, tårarna, lidandet förutsätta en
förlorad lycka, hur stor, hur sublim man
behagar. Som jag nyss sade, hvilken
lycka som helst är alltid en bestämd, en
begränsad lycka \ sorgen öfver den förlo-
rade lyckan, eller den icke förverkligade
lyckan, kan representera en oändlig lycka.
Döden kommer alltid att vara lifvets su-
blimaste ögonblick, etc. etc.»
Den tid är länge sedan förbi, då man
i Echegaray såg den store, som skulle rensa
bort ogräset. Redan 188 i skref den lärde
litteraturhistorikern och tänkaren Menéndez
Pelayo: »På teatern härskar en viss roman-
tisk vandalism med transcendentala anspråk,
en bullrande, konvulsivisk, epileptisk konst,
i strid mot all klarhet och renhet. Jag
menar den frejdade och kraftfulle men
icke dramatiske Echegarays arbeten. De
hålla så litet måttet ur litterär-kritisk syn-
punkt, lida af en så fullständig brist på san-
ning, äro så oklart skrifna, så knaggligt
versificerade, så späckade med affekteradt
patos och för öfrigt så dunkla och tröstlösa,
att jag aldrig hvarken lyckats komma till
klarhet om hans doctrina esotérica eller om
det mål författaren syftar till. Än mindre
har jag kunnat fatta hans sä:t att fram-
ställa och lösa —- som hans b sundare på-
stå — de stora sociala problemen. Det
enda jag ser i dessa dramer är ologiska
och naturvidriga konflikter, varelser, som
ej tillhöra denna världen, som tala som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
