Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nietzsche och romantiken. Af C. D. Marcus - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o8
C. D. MARCUS.
Europa, där de största drabbningarna stått
i Europas historia, nära Lützen och Leip-
zig. Egendomligt nog är äfven Wagner
född här, och det själfva krigsåret 1813,
hvadan dramat och lidelsen stått fadder åt
dem båda. Och Napoleon blir för Nietzsche
en renässansens store fortsättare. Själf off-
rar han sig i fransk-tyska kriget frivilligt
som sjukvårdare och får härunder en för
hela lifvet ödesdiger sjukdom. Må de, som
kasta dumhetens smuts på honom, komma
ihåg detta! Man måste fatta, hur Nietzsche
måste kämpa sig lös från denna afgrund
af medlidande, som krigets elände föder
och som sedan dök upp i olika former hos
darwinism, socialism och pessimism. Han
såg, att Schopenhauer lärde att dö men ej
att lefva, och Nietzsche ville lefva. Och
när man nu i Wagners bref till Mathilda
Wesendonck läser, att han tror medlidandet
vara den innersta drifkraften i sitt skapande,
som äfven fått sin apoteos i »Parsifal», för-
står man, att Nietzsche ej kan förlåta honom.
Och nu var Nietzsche den ende som
kände den nya tiden i förväg, som nu stod
plågad af tusen tvifvel, af sjukdom och med
sina gudar sönderslagna — då räddar han
sig upp till Europas fjäll, och här pressar
lian fram sitt ja till lifvet, ett ja, omgär-
dadt af tusen nej.
Och författaren säger här, hvad han
tror om Nietzsche: Nietzsche har rätt med
allt sitt ja, Nietzsche har orätt med allt
sitt nej.
Han har ur skeppsbrottet räddat blott
det nakna lifvet och sträfvandet. Nietzsche
är en nödvändig öfvergång men intet mål.
Nietzscheforskaren Riehl har kallat ho-
nom den själ, som var nödvändig för tiden,
och samtidigt sagt, att ett grundtema i hans
filosofi är förhärligandet och gudomliggö-
randet af lifvet.
I stället för massa, kamp och lidande
i darwinistisk mening sätter han förnäm-
het, seger och glädje. Det finns alltså ett
väldigt stämningsomslag hos Nietzsche, ett
sådant som blott en romantisk själ är i
stånd till.
Det finns ett ord som förenar hans
början och slut, det är Dionysos. Och
Dionysos, backantguden, det dityrambiskas
Gud, det är den romantiske guden 1 Och
i det dionysiska kan den djupaste tragiker
slå om i satyrspelets jubel. Nietzsche är
ett sådant omslag. Han ville ut öfver li-
dandet, han ville högre än sitt jag, han
ville öfvervinna sig själf.
Man känner Nietzsches hån mot kvin-
nan och hans bevingade ord om piskan,
men vet man också, att han ej kunde und-
vara kvinnan, att han i sin romantiska fe-
minism så ofta rörde sig med bilder ur kvin-
nans värld, att han liknade sanningen vid
en kvinna! Ty sanningen var för Nietzsche
den sista chimären, som han jagade, tills
den blef ett negativt begrepp, tills sanningen
ock blef en lögn. Nietzsche är en storslagen
psykolog, men han hatar att möta sannin-
gen på mannens sätt, att pressa in den i
ett system, och han liknar ju häri roman-
tiken, främst dess mest geniale teoretiker,
Friedrich Schlegel, som ofta rent af präg-
lat nya ord, hvilka betraktats som särskildt
Nietzscheanska.
Nietzsche är en lifvets optimist men en
kunskapens pessimist. »Lif är högre än
kunskap.»
Äfven hos honom blir känslan eller li-
delsen, driften, tänkandets sanna under-
byggnad, och i denna ständiga blandning
af tänkande och drift ligger romantikens
och Nietzsches dissonans.
Och inte kunde denna stormande känsla
lefva utan kärlek! Mera hänförande än
någon romantiker har han uttryckt detta:
»Min själ är en älskandes sång.»
Men kriget och Nietzsche? Kriget är
ej hans väsen, det är hans roll, hans gest,
hans dans! Hela hans själ svingar sig i
rytm och musik. Dionysos är guden och
dansen gudstjänst. Och därför blef Nietz-
sches och romantikens enda möjliga form
aforismen, som kunde måla det stora and-
liga ruset hos * dessa osystematiska, dityram-
biska tänkare, en form nödvändig för en
intensiv individualitet, en idealform för kri-
tiken, så måste lidelsen tala, som ständigt
måste röra sig framåt, ständigt byta man-
tel, ständigt i sitt jag upplefva en ny värld.
Nietzsches fordran på en fullkomlig bok
låter: »Alla den djupa lidelsens accenter
— alla problem öfversatta i känsla, ända
till passion.»
Men deras kraftentusiasm upplöser sig
i ironiens skratt, och de odla vitsen, därför
att den är grundad i kontrasten, dessa
födda kontrastnaturer. Men bakom skrat-
tet ligger lidelsen på lur, som stormar ur
själens inre nöd. Och detta stämnings-
omslag går genom hela romantiken. Smär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
