Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
GUSTAF, AF GEIJERSTAM.
icke nekas, att jag på sätt och vis då
vände åter till mina fäders land. Skulle
det vara möjligt, att blodet efter så lång
tid som hundratals år åter skulle kunna
börja sjunga i mina ådror i den hemlig-
hetsfulla takt, som när hjärtat slår högt
vid känslan för fosterjorden? Skulle en
människa kunna vara bunden, innerligt,
hemlighetsfullt bunden, med sin själs
djupaste rötter bunden vid två fosterland?
Var det möjligt, att djupt nere i det omed-
vetna, långt djupare än den känsla, som
tvingat mig att lyssna till folkets lif i de
svenska skogarna och ana hemligheterna
bland dem, som bodde vid älfvarna och
de stora fjärdarna, bakom denna kärlek,
hvilken lefvat fast och lugn inom mig
under ett långt lif, skulle kunna finnas
ännu en annan? Denna andra skulle
vara, icke mina personliga, utan de hun-
dratals år tillbaka döda människors käns-
lor, hvilka ännu kunde värma mig och
få mitt hjärta att klappa. Hvad män
på sexton- eller femtonhundratalet hade
tänkt och känt skulle kunna inom mig
väcka stämningar, minnen, kanske rent
af önskningar och förnimmelser, som
förut varit mig främmande eller åtmins-
tone omedvetna.
Kunde sådant vara möjligt?
I sådant fall är fosterlanskänslan mera
invecklad än människor i allmänhet vilja
tro.
Faktum är, att som jag gick vägen
fram i denna stilla augustiafton, föreföll
det mig som vore mig denna trakt af
jorden, där jag förr aldrig hade varit,
på något sätt välbekant. Jag fick in-
tryck af att allt hvad som omgaf mig,
vinbergen, staden med dess slott och
gamla gator, ålderdomliga byggnader och
kyrkor, floden, hvilken som rinnande
silfver försvann bakom kullarna, allt detta
återsåg jag efter en längre tids från-
varo. Det var som om själfva luften,
hvilken jag inandades, varit mig välbe-
kant, och när klockorna i en af kyrkor-
na började ringa till vesper, fick jag ett
hugg* i bröstet, som när gamla, halfför-
gätna toner från barndomen plötsligt
klinga en människa till mötes. Som
bergtagen i min egen stämning gick jag
där, och jag var ur stånd att afgöra, om
det var min egen reflektion, som mig
själf omedvetet framkallade denna illusion
af ett halfförgätet minne, hvilket lång-
samt vaknade till lif, eller om det var
de döda generationernas minne, hvilket
lefde upp af sig själft och framkallade
tankarna. Midt emellan dröm och vaka
gick jag, och hvad jag såg, hörde eller
kände, blef mer och mer likt de trakter,
man ryckts loss ur som ung och återser
som gammal. »Hvad skall man tro om
sig själf?» tänkte jag. »Hvad är verk-
ligt, och hvad är overkligt?»
Emellertid hade jag närmat mig sta-
den, solen hade gått ned, och genom
planteringarnas mörka löfverk blänkte
det elektriska ljuset fram med sitt hvita,
bleka sken. Förut hade jag mest pro-
menerat inne i själfva staden, först denna
afton hade jag kommit ut på landsbyg-
den, lockad af solskenet och höstluftens
klarhet. När jag nu befann mig i ut-
kanten af staden, lade jag märke till en
välvårdad plantering, hvilken med park-
lika utvidningar sträckte sig så långt jag-
kunde se. I eji god timma fortfor jag
att gå den breda allén framåt, utan att
dock komma till dess slut. Jag fick för-
klaringen, därigenom att denna plante-
ring sträckte sig rundt om den ingalunda
oansenliga gamla furstbiskopstaden, hvil-
ken alltså låg inbäddad i en krans af
löfträd, hvilka stundom vidgade ut sig
till små parker, där man såg grupper af
rosträd och andra blommor, alltsammans
ordnadt pä ett sätt som visade, att här
hade icke blott en trädgårdsanläggare
haft sin hand med i spelet utan en verk-
lig trädgårdens mästare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
