Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERÄTTARKONST. 123
har oändligt mycket att ge honom, så har
han själfförsakande kraft nog att stå emot
allt sitt flammande ömhetsbehof, därför att
hans innersta säger honom, att denna
kvinna icke kan bli hans utan brott och
olyckor.
Det står glans och prakt kring denne
yngling, som vill bli »inte bära en man,
utan en hjälte», och som inte vill slå af
på sin tro. Medan alla stundens och
blodets begär fladdra för hans unga ögon,
har han öfver sin panna ett förklaradt ljus
från den djupa, väsenbesfämda viljans värld,
och därför har han segerns gåfva. Han
är öfverspänd ibland, men han är sund,
genomfrisk till sitt väsens rot, denne son
af en viljesvag drinkare. Det är i allt
detta en optimism, som gör en varm.
Och denna bok är icke blott mänskligt
medryckande, den är skrifven af en konstnär.
Med stigande förvåning och beundran läser
man den exposé, som på några sidor ger
oss en klar och öfvertygande bild af det
vacklande hem, där Henrik Almers växer
upp. Så enkelt och naturligt allt, hvarje
drag af en sanning och kraft, som
omedelbart griper vår fantasi. En hand, som
icke blott är fin och öm utan också djärf
och oförfärad. Det hela så kändt och
säkert, så sannfärdigt i hvarje tum.
Ingen är född mästare. I inströdda
egna reflexioner och i den mera lyriska
samtalsstilen röjer Hugo Öberg en omogen
och naivt bildprålande stil, som afgjordt
svär mot mognaden i allt som är direkt
beskrifning och berättelse. Och så
hufvud-anmärkningen: det löst tillsatta, billiga och
brådstörtadt »lyckliga» slutet, som absolut
är utan sammanhang med berättelsen. Den
unga dam, som där står vid hjältens sida,
har i läsarens ögon icke på något sätt
bevisat sin rätt till platsen; må vara att
författaren tänkt sig henne så sympatisk som
helst, han måste också lägga fram svart på
hvitt att hon är det. Den historien bör
Hugo Öberg berätta i en ny bok.
Det är för Gustaf Hellström en
synnerligen ogynnsam jämförelse, om man
från Hugo Öbergs »Sonen» kommer till
hans båda volymer, novellsamlingen
Ungkarlar och romanen När mannen vaknar.
Ingenting kan så lifligt som Hellströms no-
veller bringa en att inse, hur ny och
vederkvickande Hugo Öberg är som andlig
fysionomi. Hur märglösa och paralyserade,
hur likgiltiga och dumt blaserade ta sig
inte hans »Ungkarlar» ut vid sidan af en
figur som Henrik Almers! Enfaldigt vore
att uppställa hälsan som första kvalifikation
vid bedömandet af böcker och författare,
ty det sjuka har sin rätt, och all sjukdom
är dessutom icke af ondo — en del är
kris. Hufvudfrågan är: själ eller själlöshet.
Det som är tomt och tanklöst är
öfverflödigt och fördärfligt inom konsten, om det
så för öfrigt här hälsans och glädjens menlösa
eller sjukdomens och melankoliens
jämmerliga uppsyn. Och Hellströms »Ungkarlar»
ha sannerligen inte öfverflöd på själ.
Deras pessimism är en produkt af
karaktärssvaghet — bankruttörpessimism —,
tankelättja och snobberi, hvarken mer eller mindre.
Med förebildernas, Hjalmar Söderbergs och
Bo Bergmans, novellhjältar ha de endast
gemensamt svagheten och den obotliga
melankolien. Den förres figurer besitta
dessutom en skarp och glänsande kvickhet,
den senares en rik fond af lyriskt svärmeri
och vackert vemod — samtliga äro de
intressanta och älskvärda bekantskaper. Men
Hellströms unga män ha som sitt pius en
vräkighet i maneren och en af inga
blaserade miner dold grofhet, som gör dem
synnerligen osympatiska.
De formella förtjänsterna hos
»Ungkarlar» äro icke föraktliga: det berättas
klart och koncist, där finnas infall, som
äro lustiga nog, och öfver hufvud vittna
arrangemangen om en viss om också icke
så nogräknad klipskhet, som stämplar
författaren som ett godt och företagsamt
hufvud.
Med romanen »När mannen vaknar»
har Hellström utan tvifvel tagit ett
glädjande steg framåt. Ämnet, en ung mans
halft om halft besvarade kärlek till en fru,
i hvars hem han vistas, har af författaren
omfattats med mera omedelbarhet och
allvar än man efter debutboken skulle väntat
sig. I början dröjer ännu något kvar af
den öfverlägset ironiska posen från
»Ungkarlar», men efterhand försvinner den
absolut och ersättes af en lyrisk naivitet, som
bådar godt för Hellströms
utvecklingsmöjligheter. Må vara, att hjältens själsstrider
till slut bli alltför långtrådiga och
ointressanta, och att det hela mynnar ut i kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
