Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
FREDRIK BÖÖK.
hetens anspråkslösaste kraf lämnas allt som
oftast med obönhörlig hårdhet utan afseende.
Nu skulle man vänta sig, att
mänskoskildringen åtminstone skulle ha vunnit något
i friskhet och djärfhet på historiens
bekostnad men inte en gång det. De flesta
figurerna ha inte intresserat författaren ett
spår, de gå kring som statister i något
dekorativt syfte; och nog är det en fin
pjäs, där statisterna heta Aspasia och
Euripides, Hans Kristoffer Königsmarck och
Fredrik den store. Det för Strindberg
väsentliga tycks nästan ha varit de små
kompendiösa öfverslag, som afsluta
berättelserna, där han upplysningsvis och
synnerligen välbehöfligt talar om hvad som
verkligen skedde i det som i berättelsen syntes
ske. Så slutar t. ex. »Hvita berget»:
»Dock, trosfriheten från Augsburg 1555
var återvunnen samt utsträckt till de
reformerta, och den var dyrköpt, men äfven
friheten från Rom var ernådd för
Nordtyskland, och den kunde icke köpas dyrt
nog.
Ur kaos utgå skapelse och nyskapelse;
ur Tysklands kaos framväxte Nordtyskland,
och dess frö hette Brandenburg, som sedan
blef Preussen, slutligen tyska riket, som
hämtade kejsarkronan i Versailles, och icke
från Rom.»
Det där är inte vidare bra sagdt, men
det är alldeles sant, ord för ord. — När
fallet är kvistigare, förmår Strindberg till
och med höja sig till en upplyst och
nobel skepticism, såsom när han låter
korstågsberättelsen följas af dessa tänkvärda
ord:
»Om korstågens indirekta följder
skrifves än i dag student-krior, hvilka alla
bruka sluta med sens-moralen: Intet ondt,
som icke för något godt med sig.
Voltaire och Hume anse däremot (!)
korstågen endast vara galningars upptåg:
Det är svårt att döma!»
Logiken är litet klen, och mången
abiturient skulle opponera mot frågoställningen,
ty äfven världshistoriska upptåg kunna väl
höra till de onda ting, som dra något godt
med sig.
Allt detta tillhör dock egentligen
Strindbergs syn på världshistorien, och den hade
jag föresatt mig skola lämna åt sitt värde
och åt framtiden. Rätteligen bör den sidan
behandlas i sammanhang med hans för
några år sedan publicerade afhandling om
den medvetna viljan i världshistorien,
hvilken för empiriska forskare med deras
misstrogna ovilja mot finala förklaringar torde
varit till nöje och eftertanke, och sist men
icke sämst i intim kontakt med hans
py-tagoreiska talteorier, som skymta fram litet
hvar i hans författarskap och äfven i den
första berättelsen i »Historiska miniatyrer».
Mänskoskildringen, som det här närmast
gäller, är, såsom väl redan framgått, af en
knapphändighet och anekdotisk torrhet, som
alldeles frappera. I första delen är det
nästan bära två saker man kommer ihåg:
den tokroliga och farsartade skildringen af
Alcibiades, ett slags karaktärsteckning som
i ersättning för djup har en absolut
enhetlighet — Alcibiades är en ren tjufpojke,
lättsinnig, tanklös, blottad på allt hvad
afsikter och idéer heter, men i stället graciös och
nästan humoritisk i sin slyngelaktighet —;
samt den fantasifulla och underliga
berättelsen om Attila, en af de få saker som ha
den Strindbergska suggestionens gamla makt.
I andra delen finnes en genial och
Strindberg fullt värdig berättelse »Laokoon», en
behandling af Lutherfiguren som vida
öfverträffar den bullrande »Näktergalen från
Wittenberg», klar, målande och fyndig.
Lägg så härtill det underhållande stycket
om Voltaire, »De sju goda åren», med sin
lustiga slutreplik, och man har allt hvad
som i de båda volymerna kan sägas vara
af värde. Det är inte mycket, men det
är något, och kanske kommer ett eller
annat att tillsammans med sin författare
öf-verlefva den glömskans hårda och kalla
vinter, som med aldrig töande drifvor skall
täcka så mycket af hvad som nu skrifves
och läses.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
